When nothing goes right turn left.
Den svala luften träffar mitt ansikte och för en kort stund får jag ny luft i lungorna. Har sprungit nu i 40 min, sprungit som att jag vore rädd att livet ska komma ikapp mig. Adrenalinet pumpar sönder mina ådror. Musiken i mina hörlurar fungerar som en koffeintablett som hjälper till att hålla mig på fötterna. Tillslut har jag sprungit så att kroppen plötsligt blir bortdomnad. Trycket över bröstet ökar och paniken får mig där och då att bli rädd för att detta kan vara mitt sista andetag. Orkar inte längre, slänger mig ner i det gröna gräset under de stora ek kronorna och sluter mina ögon. Hjärtat fortsätter att slå så att min bröstkorg ser ut att dansa. Jag är dyngblöt av svett och utmattning.
Plötsligt händer något, när jag ligger där med slutna ögon, går det en signal genom kroppen. Jag stelnar till av ljudet av en röst. Vad håller du på med? Försöker du ge upp? Frågar rösten, jag svarar inte. Rösten hörs nu ännu en gång tydligare och högre. Jag har alltid trott på dig Greta men nu blir jag besviken. I samma stund som den sista meningen ljuder, slår jag upp båda ögonen och tittar upp mot den ljusblå himlen. Den är fylld av små vita tussiga moln som rör sig hastigt i vindens takt. Ser ut som en gräddbakelse. Mina tankar har nu lämnat allt det jobbiga som jag sprungit ifrån och är för en stund fokuserad på den häftiga himlen. Vad håller jag på med? Tror jag på riktigt att jag kan springa ifrån livet, och de omständigheter jag befinner mig i? Där och då ger jag upp, livet kommer att komma ikapp vare sig jag vill det eller inte. Det läskiga och samtidigt fantastiska i livet är just det, att ibland går det ej att styra. Vi kan nog alla känna oss orättvist behandlade av livet ibland. Precis när vi rest på oss och går rakryggade mot solen. Slår stormen ut och blåser ner oss pladask igen. Här har vi ett val vi kan göra, att acceptera situationen som den är och förändra det vi faktiskt kan förändra. Vi får alla törnar som läker och försvinner. När jag reser mig från gräsmattan lämnar jag det jobbiga kvar i gräset och promenerar lättare hemåt. En doft av nybakad kladdkaka möter mina näsborrar och jag tittar mot cafét jag passerar. Stannar till och går in. Nu ska jag unna mig livets goda om det så endast är en god kaka, som kan få mig att bli gladare. Sitter på cafét och ser flödet av människor passera, vi är aldrig ensamma. Var och en av oss har ibland motgångar som får oss att må dåligt, skillnaden mellan oss människor är vilka som låter motgångarna ta över och vilka som ser dem utifrån och lär sig något av dem. Det värsta vi människor kan göra mot oss själva samt mot vår omgivning är att aktivt ge upp, bli en livsmartyr. Räta på ryggen kasta offerkoftan över din axel och välj att möta det vackra i livet. I nuläget vet jag att det inte är det lättaste, men behåller jag offerkoftan på blir inget bättre.
Efter en dusch ska jag iväg och träffa en vän för ett glas vin, vänner får en alltid på bättre humör.
Ta hand om er och ta tillvara på vad dagen har att ge. <3<3<3
För mig är inte att ge upp att bli ett offer. Att tillåta sig att vara svag är en styrka och i offerkänslan kan man hitta vidare om man inte stannar där utan letar djupare var den kommer i från. Är man en individ som är proaktiv, överpresterar i alla sammanhang, alltid agerar och kämpar på (vilket jag är) så upplever jag att det kan vara sunt att ge upp, släppa taget och låta saker bero en stund. Inte göra någonting för att hitta ett nytt förhållningssätt till livet. Ta reda på vilket som varit den inre drivkraften bakom sättet man agerat. I mitt fall har jag insett att min drivkraft varit rädsla. Det fungerar inte längre och nu vilar jag i att ha gett upp mitt gamla sätt att hantera livet medans jag låter en ny drivkraft växa fram. Detta tar sin tid, men för mig är det vägen framåt. Jag har en utmattningsproblematik och har insett att den till en stor del beror på att jag aldrig gett upp, kämpat mig blå för att jag skall räcka till och presterat i alla sammanhang för att duga och bli älskad.. Jag vilade, kände mig bättre, men när jag sedan började jobba i samma anda igen slog kroppen åter bakut. Hoppas även att du hittar rätt för dig!
Hej Millie tack för att du delar med av din historia, för mig betyder det mycket att få andras perspektiv och tankar angående detta. Du har helt rätt ibland så behöver vi ge upp för att låta kroppen återhämta sig. Stretar vi emot för mycket blir det svårt att ta tag i sina problem i grunden. Jag hoppas att du hittar en väg så att du snart mår bättre, det låter som att du hittat ett sätt för dig. Det svåra för överpresterande personer som även jag är, blir rastlösheten. Vistas i skogen lyssna på vacker musik och skriva fungerar som min återhämtning. Återigen tack för att du delar med dig. Ta hand om dig stor Kram