Mitt liv är en exploderande bomb

26 november 20.05

Mitt liv är som en tickande bomb ett rusande tidtagarur.

Allt för ofta finner jag mig själv utanför min kropp, springande andfådd bredvid. Bönfallande att få släppas in och för en gång skull få kontrollera allt. Sitta där bakom visarna och bestämma själv när jag vill att de stora förändringarna ska komma. Sakta ner sekunderna som går så fort, säga STOPP nu vill jag ta en paus. Inte behöva känna mera, inte behöva fler förändringar. Bara få vara i det som är här och nu.

Året 2014 har varit ett känslosamt år, fyllt av lycka och sorg och stora livsförändringar. Förändringar som jag delat med mig av här i bloggen. Det har hjälpt mig att hitta styrka och kraft. Ett år då jag periodvis endast varit en vandrande ihålig skugga. Ett skal en dräkt med en tom hjärna och en utmattad själ. För att under de sista månaderna återigen hittat en väg som hjälpt mig att äntligen resa på mig igen. Dräkten som innan känts så tung som en rustning har plötsligt blivit fjäderlätt. Och den ihåliga skuggan har återigen fått skarpa konturer. Så skarpa att jag äntligen har vågat se mig själv i spegeln och kunnat säga till mig själv. Bra Greta jag har saknat dig.

Men det är som att jag och livet är oense. Som att vi spelar på olika planhalvor, trots att vi borde tillhöra samma lag. Vi behöver bli lagkamrater och spela bollen i mål tillsammans. Hur bli man sams med någon som hela tiden försöker kasta på mig rustningen igen? Någon som sitter där och aktivt försöker sudda ut konturerna om och om igen.  Radera den sista kraften genom nya förändringar? Någon som varje vecka slänger glädje i ansiktet på en, för att i nästa sekund slänga oro och ängslan i knät. Som ena stunden skänker värme för att i nästa stund slänga ispärlor längst med ryggraden? Ibland vill jag skrika slåss och bara kasta ut alla dessa svängningar genom ett högt fönster. Se det splittras mot asfalten. Medan jag står högt däruppe triumferande och nöjd över att äntligen ha tillbaka kontrollen.

Idag väljer jag att göra just det. Låta bomben ticka klart explodera, urladdas göra skada. För att jag ska ha chansen att reparera allt. Reparera förödelsen som kommer med förändringar.  Reparera minna känslor drömmar och tankar. Acceptera livets faktum att det inte alltid blir som man tänkt. Reparera besvikelser och såret i hjärtat som känslan skapar. Lägga det skadade hjärtat i en liten dunbox där det kan få återhämta sig och vila. Vi gör alla val här i livet, ibland är vi ensamma ibland inte. Det spelar ingen roll för insikten i beslutet kan fortfarande göra lika ont. Jag väljer idag att inte tala i klarspråk att inte slänga ut allt som sker i mitt liv öppet här. Detta av respekt för mitt eget och andra inblandades hjärtan. Den dag då beslutet lagt sig och när jag kan plocka upp det då utvilade hjärtat igen, lovar jag att berätta. Men fram till dess måste jag acceptera förändringen. Leva det liv som jag i andra avseenden drömmer om. Det är inte hur man har det utan hur man tar det som räknas. För visst brukar det heta så i sådana där peppande texter… Försöker hålla den rösten i mitt huvud. Lättare sagt än gjort, jag är bara en människa.

För att få perspektiv på tillvaron reser jag imorgon till Berlin. Denna spännande stad full av kultur och liv. Har  längtat så länge efter att få besöka den. Det har inte blivit av tidigare, men passar utmärkt nu. Ska hälsa på min älskade vän Alexandra som för ett par månader bor där. Nu ska jag packa och leta roliga kreationer att bära för att få vistelsen ännu roligare. I en hipp stad vill man inte klä sig som ett grått spöke.

Ha en fin kväll nu kära läsare så kanske vi hörs nästa gång från Berlin. <3

Please follow and like us: