Ett brev skrivet till den vackraste riddaren jorden fått låna <3

16 Jan -15 Årsdagen då du lämnade oss

Älskade Pappa,

Minns du den där dagen för lite mer än 4 år sedan då du plötsligt fick så svårt att andas. Du gurglade och hostade och det lät som att dina lungor var fyllda med vatten. Du fick svårare och svårare att andas. Det var sen eftermiddag och mitt i vårt samtal sprang jag iväg och ringde sjukvårdsupplysningen. Jag sa inget till dig utan gjorde det i smyg då jag vet att du annars skulle avrått mig att göra det. Minns du hur rädd jag var efter det samtalet? När jag allvarligt gick in till köket och berättade för dig vad läkaren hade sagt? Det var en av de gångerna i mitt liv som jag varit riktigt rädd. Läkaren hade sagt att det måste vara vatten i lungorna vilket man kan få efter en infarkt. Vatten som i värsta fall kan stiga väldigt snabbt och långsamt leda till kvävning. I telefonen sa han åk genast till akuten innan vattnet stiger. Hur skulle jag kunna veta att dina fina lungor just då var mer än halvfulla med vatten?

Du satt där lugn i köket och sa

”Inte oroa dig vi behöver inte åka till sjukhuset, vi stannar här”

Min puls studsade vid det laget runt i bröstkorgen som en skenande iller. Efter ett djupt andetag lugnade jag mig och försökte bemöta dig genom att ställa frågan.

”Älskade pappa vad skulle krävas för att du skulle följa med mig till akuten?”

”Vi behöver inte åka till sjukhuset” Din lugna röst gjorde mig nervös, men jag stod på mig.

”Pappa du får önska dig vad du vill bara vi åker in nu”

Det var tyst ett tag och du tänkte efter. Efter en stund lös du upp och med ett brett leende sa du.

”Ok vi åker på ett villkor”

”Vadå?”

”Att mamma stannar med bilen på korvkiosken och köper en kokt korv med räksallad till mig” Ditt fina leende fick mig att smälta.

Du förvandlade min oro till ett skratt och ett lugn. Du lyckades trots ditt då mycket allvarliga tillstånd lätta upp och värma med din underbara positiva inställning till livets goda. <3 Det var så jag alltid kommer att minnas dig. Vi satte oss i bilen och åkte mot sjukhuset. Som lovat stannade vi på korvkiosken. Nu hade du så mycket vatten i lungorna att du endast fick sippra efter andan. Trots det krävde du att få njuta i lugn och ro av korven. Och du fullkomligt strålade där av nöjdhet. Jag vet hur rädd du egentligen var vilket du inte ville visa. Rädd för att komma till sjukhuset, rädd för att behöva lämna oss. Din positiva styrka, envishet och inställning till livet får mig att älska dig så oändligt mycket. På sjukhuset kunde de hjälpa dig att få bort vattnet ur lungorna och du fick åka hem. Det här var en månad innan du lämnade oss. Klockan här på jorden är mitt i natten. Regnet smattrar mot rutorna och jag kan inte sova. Saknaden efter dig just ikväll är enorm.

Men mitt i tårarna som faller känner jag din närvaro och värme. För att hedra ditt minne passar jag på att steka lite nattkorv:) det hade du älskat. När jag var ett litet barn och var ledsen för någonting, brukade du svepa in mig i en filt. Sätta mig i ditt knä och alltid gav du mig något att äta oftast korv;) De var perfekt krispigt stekta.

Är så tacksam och lycklig för de åren jag fick med dig trots att du togs ifrån oss allt för tidigt. Men den smärtsamma saknaden lindras av min starka övertygelse att vi en dag kommer att mötas igen. Hand i hand under stjärnorna ska jag återigen få vandra med dig min älskade riddare, förebild bästa vän och underbara pappa.

Du är och kommer alltid vara den finaste människa jag mött.

Ps. Håll utkik där uppifrån för nästa gång vi hörs lovar jag att skicka en brevduva med krispig korv till dig.

Älskar dig

Din dotter i saknad Eowyn.

För att hedra dig far delar jag med mig av en fin bild. <3

Mor & Far nyförälskade på skansen 14 April 1975

Please follow and like us: