Det är aldrig försent att börja älska

Att våga älska någon trots att världen omkring rasar

Har precis kommit hem till min Viking efter en promenad och en fika på Mariaberget, med min vän Laura. Trots den aning gråa himlen, känns det att sommaren är här. Det är en känsla i luften, bland människor på alla caféer och på gatorna. Många fler leenden, vi har nog alla en inbyggd semester klocka som nu närmar sig målet:)  Igår gick jag och Pär på bio för första gången tillsammans. Vi såg då filmen The fault in our stars svensk titel (För eller senare exploderar jag) Det var länge sedan jag blev så gripen av en film, som jag blev av denna.

Filmen handlar om Hazel och Gus som är två cancersjuka tonåringar, som möts I en stödgrupp för svårt sjuka ungdomar. Gus drabbades av skelettcancer som liten, men blev mirakulöst botat. Hazel har en obotlig form av sköldkörtel cancer. Hazel har tappat livsgnistan helt och går bara runt och väntar på att livet ska ta slut.  För hon vet att hon ska dö, inte när men hon vet att sjukdomen inte går att bota. Detta gör att hon redan gett upp livet. Gus däremot har fått en rejäl livsgnista och tacksamhet över livets gåva, efter att han botades från sin sjukdom. De två ser varandra direkt och en stark kärlek uppstår mellan dem. Plötsligt vänds Hazel tillvaro och hon ser hur underbart livet kan vara ifall man bara vågar älska, och släppa taget. Det är aldrig försent att börja leva.  De två får livet tillbaka genom varandras sällskap. Varför ge upp när man har tid kvar här på jorden. Hazel slits mellan att inte våga älska då hon oroar sig för att såra Gus. Genom att dö och lämna honom. Men Gus står kvar vid hennes sida. Filmen är verkligen en gripande och livsbejakande kärlekshistoria mot alla odds. Filmen är baserad på den bästsäljande boken av John Green. Det är en väldigt berörande skildring av hur livet kan förändras och hur jobbigt det kan vara att leva om man inte vågar leva fullt ut. Trots att filmen var otroligt sorglig så fick den mig varm inombords, den gav hopp. För er som inte sett denna film, så gör det. Den väcker starka tankar och funderingar kring livet, som jag tror vi alla behöver fundera över.

Livet är en gåva som man inte får ta förgivet, utan vara tacksam för. Inget är beständigt och vi har tyvärr inte makten helt ut att styra vart livet tar oss. Det vi har makten över är hur vi hanterar de omständigheter vi hamnar i. Ibland undrar jag hur det kommer sig att de människor som jag möter som har det som allra jobbigast, och de som har varit med om fruktansvärda saker, är det som är mest tacksamma för livet och positiva för framtiden. Det borde vara tvärtom, men det kan tyvärr vara så att man måste uppleva motgångar. För att inse hur bra vi faktiskt har det. När livet vänds upp och ner och allt bara är svart, våga då släppa in ljuset. Ge inte upp, våga öppna upp och älska.

Kärlek är en av de starkaste drivkrafterna vi människor har, då den gör oss hela och ger oss livsglädje och energi.  Jag är så fascinerad över att ett möte med en annan människa kan förändra hela ens tillvaro. Visst är det häftigt, vilken drivkraft. Tänk ifall det är så att en riktigt sjuk eller deprimerad person inte behöver några piller för att få tillbaka livsgnistan. Det enda som behövs är kanske modet att leva vidare. Att vara öppen för att möta en person som kan få det jobbiga att släppa och bli mindre. Sanningen är ju den att det är när vi är längst nere på botten som vi kanske behöver en annan människa som mest. Så våga älska trots att det kan göra ont. Det onda gör det goda ännu godare. Jag lovar er det är aldrig försent <3<3<3

Nu ska vi hem till min fina bror och äta middag.

Ha en härlig lilllördag.

Please follow and like us: