Nu var det ett par dagar sedan jag skrev här i bloggen, anledningen är att jag inte orkat. Bestämde mig från början att inte gå ut här i bloggen för att berätta hur jag mår, men känner idag att jag kan göra det. För 2 månader sedan kraschade jag. Har försökt att tvinga mig att resa på mig, men jag inser att jag måste lyssna på kroppens signaler och göra vad som är bäst. Tänk er att ni sprungit maraton i 4 år, ett lopp som inte gått att stoppa, då depåerna med energiintag aldrig tagit slut utan ständigt fyllts på. När man är en levnadsglad äventyrsperson som vill vara över allt samtidigt så är det lätt att hitta ny energi. Desto snabbare man springer desto mer adrenalin sänder kroppen ut, vilket blir bränslet. Att jobba för 2 personer, alltså dubbelheltid och däremellan resa runt på äventyr har varit min vardag under flera år. Efter att pappa gick bort accelererade mitt lopp ytterligare. Det är svårt att förklara varför man rusar men en av anledningarna är nog rädslan för att stanna upp och känna. När livet blir så påtagligt som den dagen när pappa lämnade oss, så är det otroligt lätt att hamna i ett chocktillstånd som följer med under en lång tid. Insikten i hur kort livet kan vara blir startskottet för ännu ett lopp, där allt handlar om att hinna med så mycket som möjligt innan allt är försent.
När jag satt där hos läkaren för 2 månader sedan och hör min egen historia som jag berättar för henne, att jag inte kan sova, att hela min kropp värker som av feber och att jag under vissa perioder är så trött att jag går vilse på gatan där jag nu bott i 4 år, inser jag hur illa det är. Där bestämmer jag mig för att stoppa maratonet, lägga mig ner och ge upp. Gråten rinner över och jag öppnar upp allt som fyllt mig så länge. När jag gick från läkaren med pappret i handen som förklarade att jag måste vila p.g.a. utmattning. Kändes det som att jag vunnit första priset. Hon såg mig hon lyssnade och hon fick mig att känna mig mänsklig. Vi behöver alla ge upp ibland, vi är inte skapta för att klara hur mycket som helst. Vägen tillbaka dessa veckor, har varit omtumlande och jobbig. Vissa dagar har jag bara velat sova, inte orkat tänka så mycket och planera min framtid. Andra har känts bättre, och då har jag nästan fått skuldkänslor över att vara sjukledig. Känslorna leker bergochdalbana med mig och jag har nog aldrig tvingats tänka så mycket som jag gjort under dessa veckor. Mitt i allt detta, har mitt livs underbaraste och häftigaste resa sänts i programmet Kärlekskoden och från att vara bara jag Greta, har jag plötsligt blivit Kärlekskoden Greta, och på nolltid blivit en såkallad kändis. Har inte kunnat föreställa mig innebörden av detta. Att dagligen bli stoppad på stan, på tåget i affären av okända trevliga människor som sett programmet och som är nyfikna på att se hur det går. Att aldrig få vara helt osynlig och ifred. Att ha öppnat upp sitt privata kärleksliv för svenskafolket, får konsekvenser, hade inte räknat med något annat. Men kunde inte föreställa mig att det skulle väcka så mycket känslor och funderingar som det gör hos människor. Kärlek är ett intressant ämne helt klart <3 De dagar då jag är som tröttast och nere, vill jag bara gömma mig. Vill inte att folk ska titta på mig, peka på mig eller prata med mig. Blir kallsvettig, får hjärtklappning och känner mig trängd. Vill ju att människor ska se mig på rätt sätt, den där glada pigga personen som älskar att prata med folk och inte har något problem med det. Vill förmedla mitt tv äventyr på rätt sätt, alltså hur kul jag hade det och hur mycket jag lärde mig. Inte behöva visa den nervösa lilla Greta som är rädd för att bli påhoppad med frågor jag ej kan svara på. I början när det var som jobbigast åkte jag till landet, och ägnade dagarna åt att promenera i timmar i skogen, och bara lyssna på naturen. Jag skrev också en hel del, vilket gjorde att jag fick ut mycket tankar. Sakta men säkert börjar jag resa på mig. Kroppen tackar mig för att jag lyssnat och ger mig må bra känslor. Om 3 dagar slutar min kärleksresa och efter ett halvårs tystnad, avslöjas allt. Det känns otroligt bra att då få visa er alla hur min resa slutade. Kommer Daniel eller Pär att fånga mitt hjärta.
Missa inte finalen av Kärlekskoden torsdag 22.00 SVT 1. 
Tag hand om dig! <3
Tack för din omtanke Ellinor det ska jag 🙂
Var rädd om dig. Och låt någon ta hand om dig. Måste vara en helt absurd situation att först dejta flera och göra alla tester (värre än en anställningsintervju) och sen hålla det hemligt i ett halvår.
Tack Maria, det ska jag.
Absurd är verkligen rätt ord 🙂 Men snart får jag prata fritt 😉
Ta hand om dig och ha en fin vecka!
Tack. Ser fram emot finalprogrammet på torsdag.
Ja, Skogen har vi verkligen nytta av. Den ger oss mycket användbart, där kan vi känna inre frid. Har sett att en annan variant av namnet Pär, (Peer), har betydelsen adelsman. Då är det verkligen fint folk du haft sällskap av. Men om fallet inte skulle visa sig vara så, tycker jag ändå att herren gjort ett imponerande framträdande 😉
Hej Karin
Haha härligt att du tyckt att hans framträdande var imponerande;) föll ju faktiskt för hans sätt. kul att du följt med på min resa:)
Var snäll mot dig och fortsätt lyssna inåt och på vad din kropp och själ behöver. Det är tydligt i dina blogginlägg att du är en klok tjej med många tankar, funderingar och ett djup. Ta vara på detta! Och ge dig den tid du behöver att bli hel. Kram till dig
Hej Maja
ber om ursäkt för sent svar, tack för dina fina ord. det värmer och gör mig stark. kram
Hur kan någon människa vara omedveten om vad som väntar en såpakändis?
Du ställde upp för att bli en sådan – och du lyckades!
Priset är guld o gröna skogar med Per!
En kaka för en maka som inser att den inte va helt gratis…
Blåögdheten fick ett nytt mediaface!
Grattis Daniel som slapp detta!
Hej Anna
Ja förstår vad du menar, klart jag inte var omedveten långt innan vad som kunde väntas efter att programmet sänts. ställde upp på programmet gjorde jag inte för att bli ett välkänt ansikte, det är och har aldrig varit något jag strävat efter. Anledningen till att jag valde att delta i programmet var för att jag tyckte det verkade intressant och jag kände att jag kunde lära mig något av det, och det bästa vore ifall jag kunde hitta någon som jag kunde tycka om genom programmet det gjorde jag också vilket jag är otroligt lycklig för 🙂 Jag tror att du misstolkat mitt inlägg. Ta hand om dig!!
Hej! Det har varit otroligt spännande och känslofyllt att följa Kärlekskoden och du verkar vara en jättefin person – en förebild för unga tjejer som jag.
Jag vill egentligen snoka och fråga hur det hittills gått men så slog det mig att 1) det är ju faktiskt inte min ensak och 2) det kanske är för färskt för att vänta sig ett resultat redan, för det är självklart att man blir nyfiken på hur era känslor utvecklades efter programmet. Verkligheten måste sett annorlunda ut då.
Den kvarstående frågan om hur färsk upplevelsen med Kärlekskoden var får mig att undra när finalen avgjordes – var den samma vecka som programmet sändes?
Hoppas allt gick bra. Vänliga hälsningar 🙂
Hej Ninnie
Tack för dina fina ord och vad härligt att serien berört dig <3
Jag vet inte ifall du läst mina senaste blogginlägg där får du veta vad som hände efter programmet;) Finalen avgjordes i November då hela serien spelades in.
Ta hand om dig!!
Hej Greta,
blev väldigt berörd och ville bara säga detta:
det hände mig i höstas. Jag är nog ett par år äldre, bara. Jag har sprungit utan bränsle eller syre i ca nio år med tumult omkring mig och bortgång av nära. Men jag ska inte dröja för länge i min historia utan tänkte säga några saker som kanske kan vara bra att höra när man går igenom det som det innebär att bli utmattad:
-vi är många som är med om det – det är tyvärr vanligt i dag, särskilt bland kvinnor i vår ålder. (Men detta vet du säkert).
-som samhället ser ut idag så kan vi klappa oss på axeln (om det nu är vad man ska göra ;-)…) för att vi pallat och stått ut så länge. Det är hur som helst ingen konstig reaktion att bli utmattad.
-jag tänker ofta på dagen när jag inte kom upp ur sängen, ringde pappa och inte kunde sluta gråta som dagen jag fick chansen att lära känna mig själv igen. Att pausa och fundera på vad jag vill med mitt liv – på riktigt. Sedan dess har jag lärt mig utgå ifrån min inre röst och göra saker som jag och mina nära mår bra av. Jag blir bättre och bättre på att tyda min kropp och min hjärnas signaler och på att ta hand om mig själv. På att inte titta för mycket på andra. Jag är helt enkelt väldigt glad att detta hände och relativt tidigt i mitt liv (liksom för dig) och för allt jag lärt mig under resan sedan i höstas. Jag har fortfarande kvar symptom och känner mig inte riktigt som mitt gamla jag ännu. Men å andra sidan är jag ju på väg att bli ett nytt jag. Mitt riktiga jag. Så det är OK och jag är tacksam.
Ursäkta att det blev så långt. Ville bara att du inte ska känna att du är ensam. Men du verkar så positiv och ha fina tankar kring livet, så jag betvivlar inte att din erfarenhet kommer leda till något bra.
Allt gott!
Hej,
Tusen tack för ditt mod att dela din berättelse om din utmattning med mig. Underbart och starkt vilket gett mig ny kraft och nya tankar om min situation. Mycket bra att sluta sörja det gamla som ju faktiskt inte var bra för hälsan utan blicka framåt och sträva efter ett nytt friskt och välmående jag. Vad glad jag blir att höra att du börjar återhämta dig och att du vågat lyssna inåt. Min väg går långsamt framåt, och sakta sakta börjar jag ändra min livsstil, där jag för första gången i mitt liv säger ordet nej. Genom det har kroppen och hjärnan fått ny energi. Att pausa livet är nog det bästa man kan göra ibland. Vi har ju bara fått ett liv och då ska man vara varsam med det man har. Har man inte hälsan och kroppsenergin så blir allt så mycket svårare.
Hoppas att du snart är på fötterna igen helt och hållet i ditt nya starka jag<3
tack återigen för att du delade din berättelse med mig, det berörde mig och får mig att känna att det finns fler som vet vad en krasch handlar om.
Stor kram
Hej Greta, Jag blev också sjukskriven för utmattning efter att ha rusat på som en galning och försökt glömma en smärtsam separation och en abort som jag gjorde mot min vilja. Löste det hela med att jobba mer och mer och hålla mig sysselsatt på alla håll och kanter. Avslutade gärna det hela med att träna hårt och mycket. Mina vänner såg mig förändras men till slut var mitt stressade jag en del av mig och de blev vana. Förra midsommar träffade jag min nuvarande sambo och då kolapsade jag och han fick mig att inse att jag var tvungen att sjukskriva mig. Jag trodde att jag skulle vara tillbaka på jobbet efter en vecka men det tog 8 månader med mediciner innan jag hittade tillbaka till mig själv och orkade börja söka nytt jobb.
Nu har jag börjat på ett nytt jobb och arbetat i tre månader och jag har ett helt nytt förhållningssätt till livet. Det är tur det för jag ska bli mamma i höst och faktiskt så är jag glad idag för att jag blev sjukskriven för jag tyer om mig själv idag och är en mycket härligare och mer harmoniska människa. Det som hjälpte mig tillbaka var yoga, meditation, sömn, naturen, långa promenader, kärlek, omtanke från de som betyder mest och framför allt att bara släppa allt och inte vara så jävla stark jämt.
Lycka till! Allt kommer bli bra. Härligt med din kärleksresa och att det slutade så lyckligt mellan er <3
Nina