Jag är 6 år gammal, det blonda håret flyger i vinden där jag dansar barfota i det svala gräset framför brokvisten till Spels. Det lilla röda soldattorpet från 1700-talet med vita knutar som vi precis har flyttat till. Flyttlasset gick från Huddinge där jag föddes och där jag börjat livet som liten. Minns hur det stora flyttlasset tog mig och mina 6 syskon 40 mil hemifrån rakt ut till skogen. Ett lugnt och fridfullt område med endast 2 grannar. 6 km till närmaste by med civilisation och affär. Vi flyttade hit utan bil och med föräldrar vars dröm nu gick i uppfyllelse att få låta oss växa upp i naturen. I en miljö där vi skulle få en själslig vila från allt brus som tidigare omgivit oss under mina första år i livet. En uppväxt utan skärmar, plattor eller telefoner. En uppväxt där vi lärde oss att leka med allt som fanns i naturen, en uppväxt där vi inte behövde prylar utan vi skapade egna leksaker av det vi fann i skogen. Vi fick tidigt utveckla vår kreativitet vilket ledde till en stor nyfikenhet på allt.
Vi bodde 9 personer i två rum och kök
Det lilla torpet bestod endast av två rum och ett större kök. Här skulle vi bo 9 personer men tanken var att mamma och pappa skulle bygga ut huset så att vi skulle få plats. Då de skulle renovera så hade vi ingen dusch och inget vatten indraget från början. Mamma tvättade allt för hand och fick jobba hårt för att allt hushållsarbete skulle fungera. Den första tiden pendlade pappa till Stockholm då han hade kvar sitt jobb som kommunalråd och behövde vara på plats under veckorna. Vi saknade honom mycket under veckorna och jag tyckte synd om mamma som saknade vuxet sällskap. Jag och mina syskon är nästan lika gamla allihop. Minst i skaran är Kerstin som då var 2 år, sedan kommer Emelie som då var 4 år, jag & min tvillingsyster Linnea som var 6 år. Min bror Gregor 7 år och äldst i barnaskaran kommer mina bröder som också är tvillingar Gustaf & Alf som var 8 år. Det var underbart att ha så många syskon att leka med som liten och vi hade fantastiskt kul ihop. Men för mamma måste det ha varit en enorm utmaning att ha så många små barn att ta hand om.
Mamma tvättade oss vid den öppna spisen
Då vi i början inte hade indraget vatten så fick mamma tvätta oss i en stor orange balja vid brasan på kvällarna med en campingdusch, ni vet en sådan där som man pumpar vattnet med. Efter att vi alla var rena brukade vi krypa upp i kökssoffan tillsammans och mamma läste högt för oss innan vi gick och la oss. På dagarna byggde vi kojor i skogen, lekte täv och jagade varandra på de stora ängarna bredvid torpet. Vi satt ofta på farmors trappa för hon hade ett eget litet hus på tomten där hon spenderade mycket tid. Hon lärde oss att tälja roliga trägubbar av vedträn och vi åt nyplockade jordgubbar från hennes fantastiska jordgubbsland en liten bit från huset. För oss små kändes livet okomplicerat, enkelt och jag minns att jag kände mig lycklig och trygg under den här tiden. Det enda jag ville var att få umgås med mina syskon och upptäcka världen med dem mamma och farmor när hon var på besök. Jag var tacksam varje dag för hur bra vi hade det. Här kunde jag vara mig själv inget var konstlat eller oäkta utan allt var på riktigt.
Vi fick lära oss att visa oss
Vi har alltid pratat mycket i familjen om allt och vi fick tidigt veta att det var bra att visa känslor. Mamma sa att det var något värdefullt som vi skulle ta vara på. Trots detta blir det naturligtvis så att alla får sin roll i familjen. Min roll var att ta hand om mina syskon att hjälpa mamma och pappa och att försöka visa mig stark. Vet inte hur det blev så men tror att det var jag själv som valde det från början och sedan hamnade jag där på något vis. Det kan inte vara lätt när man har sju barn att låta alla få sin plats. Detta har naturligtvis påverkat min anknytning och jag tror att det är i detta som en del av min ambivalenta otrygga del kommer in. Jag fick lära mig att ta en viss plats, det uppmuntrades trots att det kanske inte var meningen. Jag grät väldigt sällan som barn men när jag väl var ledsen kunde jag gråta i timmar till och med dagar har mamma berättat.
Kärlek på allvar
Anledningen till att ni får följa med och träffa mitt 6 åriga jag är därför att jag idag vill prata om den tid vi lever i . Vilken skillnad allt är och hur min barndom påverkar mig och mina relationer idag. Våra anknytningar skapas när vi är små och det är först genom att försöka minnas sin barndom som vi kan förstå våra beteendemönster i de relationer vi har som vuxna. Jag har precis läst samtalsterapeuten Danielle Gordons bok som hon har skrivit tillsammans med hennes tidigare klient, journalisten Sofie Zettergren ”Kärlek på allvar” Boken vill genom exempel och praktiska övningar lära oss att kommunicera bättre, bryta gamla mönster och våga vara sårbara. För singlar handlar det om att göra sig redo för kärleken och för par att fördjupa och förbättra den relation de redan har.
Alla vill visa upp sig men ingen vill visa sig
En av de saker som jag verkligen tog med mig av denna bok är när Daniella lyfter den problematik hon har sett blivit större och större under de senaste 10 åren. Här kommer ett stycke från boken. ” Vad jag har sett hos mina klienter de senaste 10 åren sedan sociala medier har klivit in och till stor del tagit över deras liv, är att alla vill visa upp sig men ingen vill visa sig. De flesta av mina klienter är mellan 25 – 45 år. Många säger att de inte vet vad de vill, att de inte vet vad de känner och att de inte har kontakt med sig själva sitt inre. De känner förvirring inför sina livsval, både när det gäller val av partner samt yrke och livsstil. Helt enkelt hur de ska leva sina liv. Det har uppstått ett stort gap mellan det inre och det yttre, mellan det som mina klienter presenterar utåt och hur de känner sig. Många av mina klienter är så yttre orienterade, så koncentrerade på bekräftelse från andra att de tappar kontakten med sig själva. ” När de har en stund över, utan mobil eller dator, eller utan samtal, drabbas de av panik av att det känns tomt inuti, obehagligt och förvirrat. Många får panikångest när de är ensamma och behöver möta sig själva.”
Du behöver inte vara vilsen
Visar du upp dig eller visar du dig? När jag funderar på den frågan inser jag att det är exakt så det är. Det är lättare att leva i sin mobil än att leva i tystnaden med sina känslor och tankar. Det som gör ont är lätt att undvika genom att ge hjärnan något nytt att ta tag i. Någon annans liv på Instagram någon annans liv på nyheterna eller i våra andra digitala kanaler. När jag tänker efter så är det här i bloggen som jag faktiskt visar mig, för min familj mina nära vänner och min partner. Men annars så är det jobbigt att visa utåt när man inte mår bra. Särskilt under den tid som är när man jobbar hemifrån och inte får träffa folk, då blir det extra enkelt att leva i andras liv genom sociala kanaler istället för att passa på att ta hand om sitt eget inre en stund. Kanske är det exakt nu som vi ska försöka förändra detta. I en tid då vi alla letar mening och många känner oss vilsna. Om vi blickar tillbaka tillåter oss själva att möta oss själva som små så kanske tomrummet som många känner inuti fylls på med kraft och självkännedom. Förstår vi oss själva och varför vi är just dem vi är och varför vi är på den plats vi är i livet så kan vi hitta sätt att nå till våra inre drömmar. Jag ska försöka hitta tillbaka till min 6 åriga hjärna där jag kände mig hel och inte vilsen. Genom att börja visa mig och det kan jag bara göra genom att koppla bort ibland. Tack Daniella Gordon och Sofie Zettergren för er fina bok. Den tycker jag att ni alla ska läsa. <3
Tack för att ni har orkat läsa hit
Det blev ett långt inlägg idag. Jag hade sånt behov av att skriva och ville dela med mig till er. Det blir såklart längre också då det ibland går några extra veckor emellan att jag skriver här. Ska försöka skriva var fjärde vecka som jag gjort det senaste året. Vet ni något kul, jag har fått ett nytt jobbuppdrag som jag började på för två veckor sedan. Som Kommunikatör på SOS Barnbyar. Det känns helt underbart att få jobba för en organisation som verkligen gör skillnad. Att få göra något betydelsefullt i dessa tider. Under de senaste veckorna har jag som nog alla har spenderat den mesta tiden hemma. Eller ute i naturen bland nyutslagna björkar och doftande syrener. Har börjat vänja mig vad omställningarna som är men längtar efter att få umgås med mina nära och kära något alldeles enormt. Håller tummarna att det blir snart snart <3 Tills vi ses nästa gång ta hand om dig.
Tillbakablick från de senaste veckorna
Avslutningsvis kommer här en liten tillbakablick från veckorna som gått. Förra helgen inte långt hemifrån sov jag och Mattias över i en liten dold hideaway. Ett underbart litet hotell med endast 7 rum, med separata ingångar till sovrummen. Den vackra naturen, den utsökta maten och de härliga hotellägarna gjorde vår vistelse så bra. Ny själslig påfyllnad. Hotellet får 10 av 10 möjliga för allt var så bra ordnat och tryggt i tiden med ett så litet privat ställe. Om ni får möjlighet boka en övernattning ni kommer att älska det. Här kan ni se mer Sund Nergården
