Hur kommer det sig att vi idag, har svårare att lita på den livslånga kärleken än vad man hade för låt säga 80, 100 år sedan?
Efter ett par dagars uppehåll i bloggen är jag äntligen tillbaka.
I söndags såg jag för andra gången på dokumentärfilmen ”Med sommaren kommer längtan” på SVT Play. En dokumentär som berört mig otroligt starkt och väckt funderingar, samt tankar hos mig som jag tror är nödvändiga att då och då tänka och reflektera över. Dokumentären handlar om Stadsmissionens pensionärskollo på Stenfasta. Där flera av gästerna har passerat hundraårsstrecket. De berättar samtliga om deras ständiga längtan efter kärlek, gemenskap och glädje. Samma längtan som de bar som yngre. Livsdrömmar upphör aldrig att existera spelar ingen roll hur gamla vi är. De flesta av dem som vi möter i dokumentären lever årligen isolerade i sin ensamhet. De är för friska för att tas om hand av samhället men har svårt att ta sig ut på egen hand. Varje år besöker de under 2 veckor kollot. Här får de äntligen sällskap av andra med samma långa livserfarenheter och tillsammans spenderar de 2 veckor i vacker natur.
Det som slår mig när jag nu ser denna för andra gången är hur fantastisk livssyn samtliga har. De slutar aldrig hoppas på livets överraskningar och de ser världen med kloka och genomtänkta ögon. Många av dem har mist sin livskamrat pga. ålder eller sjukdom. Trots sin ensamhet så ger de aldrig upp längtan efter livet. Styrkan de bär inom sig, smittar av sig på mig. Hur kommer de sig att vi, den yngre generationen inte lyssnar mer på dessa kloka människor. De är de som bär på svaren på våra livsfrågor. Att höra dem berätta om sina relationer, till sin livspartner som gått bort gör mig otroligt berörd. Berättelserna visar på tydliga skillnader i hur vi i dagens samhälle ser på våra kärleksrelationer. När jag frågar par som setts ett par år ifall de funnit sin livskamrat blir jag förvånad över hur många de är som säger att de inte vet. Hur ska vi kunna svara på det säger många, vi låter tiden utvisa. Tänk ifall de istället skulle ha modet att säga, absolut jag älskar henne eller honom och det kommer jag alltid att göra.
Varför är vi så rädda för den äkta livslånga kärleken? Jag är själv livrädd och har aldrig vågat svara ja på frågan när någon ställt den till mig. Trots att jag är en obotlig romantiker som vägrar ge upp tanken om den livslånga kärleken. För mig har anledningen varit att jag varit för feg för att säga det, av rädsla för att bli besviken ifall det visat sig att relationen inte fungerat.
Jag har synen att det aldrig är försent att finna den livslånga kärleken. Trots att mina tidigare relationer inte hållit så kan jag våga här och nu att tro. Vågar man inte uttalat säga att man tror på livslång kärlek så är jag säker på att det blir svårare att finna den. Att gå in i en relation med tanken att det endast kommer att hålla ett par år, är fel ingång.Bara för att samhället dagligen genom våra olika medier propagerar att det blir vanligare med skilsmässor. Eller att onda företag tjänar pengar på att folk ska svika sin partner och ha konton på otrohetssajter, betyder inte att vi ska förlora hoppet på att det faktiskt fungerar. Om de fungerat för de äldre så ser jag ingen anledning till att de inte skulle fungera även på 2000-talet.
Vi borde lyssna och lära mer av de äldre. De har svaren som kan leda oss i rätt riktning.
Avslutar med lite bilder från veckan som gått.
I helgen hade vi en stor släkträff på Berns, till minne av mina skotska förfäder Amalia och Charles Dickson. Vi var över 150 pers. Min Viking var naturligtvis med han också <3 Riktigt rolig fest med många nya bekantskaper. Självklart var det underhållning av säckblåsare, Den Skotska ådran ska visas tydligt.
