Vägen ur mitt kärleksmissbruk

Efter en fantastiskt skön helg på Gotland är jag nu tillbaka i Stockholm.

På flyget hem läste jag en artikel om missbruk och beroenden vilket fick mig att vilja skriva om just det. Någonting som jag kan känna igen mig i. Vi lider alla någon gång i livet av olika beroenden, det kan vara sockerberoende, nikotinberoende, alkoholberoende eller andra beroenden som vi vet inte är nyttigt för oss. Det är just när det blir ett beroende som det börjar bli farligt, nästan dödligt. När något har gott så långt så att man inte kan leva utan det, när kroppen, hjärnan och hela du drabbas av strejk när det där beroendet inte fylls.

Jag har det senaste året funderat mycket på vad mina laster är, vad skulle jag kunna göra annorlunda i livet för att få kroppen, hjärnan och hjärtat att må bättre och få mig att bli lyckligare? Jag har alltid trott att jag inte är någon beroende människa. Jag är väl ingen missbrukare, har aldrig varit det och kommer aldrig att bli det. I samband med mina funderingar träffade jag en kostrådgivare och personlig tränare som tog mängder av tester på mig för att se hur jag mådde. Jag fick då beskedet att jag led av ett gravt sockerberoende, trodde inte att man kunde kalla det för ett missbruk, men jag lyssnade på henne och tillsammans la vi upp en plan för hur jag skulle bli av med beroendet. Under ett par veckor åt jag inte ett korn socker. Under de veckorna led jag enormt, trodde allvarligt att jag skulle dö. Kallsvettig, huvudvärk, kroppen värkte som av hög feber och jag hade enorma humörsvängningar. Förstod först då hur allvarligt detta var. Under avvänjningsperioden började jag fundera på ifall det kunde vara så att jag hade fler beroenden. Jag började rannsaka mig själv och funderade då mycket på vad jag behöver i min tillvaro för att må bra. Jag gjorde en liten lista över detta och en av punkterna som jag efteråt reagerade på var denna:

•  Jag behöver ha en man som ger mig sällskap, som ger mig bekräftelse, kärlek och närhet.

 Varför skulle detta vara ett krav för min lycka? Vad skulle egentligen hända ifall denna punkt saknades?  Jag tittade tillbaka på hur mitt liv sett ut, och insåg att jag alltid på något sätt eller till viss del uppnått denna punkt i livet. I alla fall sedan tonåren. Många gånger, kanske inte till 100% men ändå, har det alltid funnits någon där. Rädslan för att vara själv har varit enorm. Bara jag har någon att flörta lite med och få bekräftelse av så blir jag lycklig. Det här var en skrämmande insikt för mig, att jag lider av ett tydligt kärleksberoende. Jag väljer att använda ordet beroende då det faktiskt varit det. En negativ spiral, som jag tror många känner igen sig i. Från början tror jag att det grundats sig i att jag under många år levt i seriösa relationer. Och när det inte funkat, har jag krupit på väggarna av ensamhetspanik. Jag hade vant mig vid att aldrig vara själv.

Det är först när jag inser denna svaghet hos mig som jag börjar reflektera över farligheten i detta. Vi är ju trots allt skapta en och en, vilket betyder att hela världen kan rasa samman och att vi står själva kvar och på något märkligt sätt kan vi överleva utan någon annan. Vi har fått en överlevnadsinstinkt som hjälper oss att klara jobbiga saker i livet. Det som är svårigheten med en avvänjning av ett kärleksberoende är perioden då man ska programmera om hjärnan till att inse att jag kan vara trygg lugn och lycklig på egen hand, jag behöver ingen kille eller tjej att luta mig emot. Utan jag kan välja att få den tryggheten av min familj och vänner istället. Att sitta med dem en lördagskväll och äta en god middag och ha trevligt är något som ger en varm känsla av tillhörighet och som fyller ensamhetstomrummet med en känsla som efteråt består, till skillnad från att rusa ut i natten för att träffa någon kille som ena stunden ger en bekräftelse, för att i nästa sekund ignorera en och skapa en känsla av enorm ensamhet och meningslöshet. Det är något som ger en kick, ett adrenalinpåslag och en dos av endorfiner, endast en kort stund och som väcker ett beroende i kroppen och hjärnan. Så fort det inte finns någon där känns livet tomt och kallt.  Det destruktiva visar sig då man accepterar att ha relationer som faktiskt gör mer illa än gott, bara för att slippa vara ensam.

Vi behöver nog alla skriva en sån där lista på vad vi behöver för att må bra och vara lyckliga. Då tror jag att många kan få en varning på vad de har för beroenden som inte är nyttigt. Jag har idag en klarare bild av mitt beroende och jag har jobbat enormt mycket för att vänja mig av med det. Det har varit jobbigt och jag har lidit av det. Men jag minns den perioden då jag en dag tyckte att det kändes så skönt att bara vara. Helt själv, ingen att smsa med, ingen att dejta och ingen att gå runt och ha ont i magen för. Jag var fri från mitt kärleksberoende. Nu finns det bara en längtan, men inget destruktivt beroende. Jag vet därför att jag nu är redo för en seriös relation

Please follow and like us: