Delsbo är täckt i ett vitt duntäcke. Trädkronorna glimrar som isskulpturer i den kalla och klara natten. 20 minusgrader brr, men inne i prästgården är det varmt och mysigt. Efter 10 hektiska dagar får jag äntligen en stund över att sätta mig ner och skriva. Den senaste veckan har vi varit 17 personer varav 6 stycken barn som bott här. Ett 24 timmars kalas och kaos 7 dagar i sträck. Helt klart en prövning på nerverna men samtidigt otroligt roligt. Ett må bra piller att ha dem man älskar omkring sig så länge precis vad jag behövt.
Efter en separation är det mycket som pågår i kroppen. Det är en sorgeprocess. Något som måste få ta sin tid att läkas. En process där även tidigare upprutna relationer kommer tillbaka i ens tankar något som inte går att fly ifrån. Det pågår dagligen i bakhuvudet och visar sig då och då genom känslornas bergochdalbana.
Jag har lärt mig sedan tidigare upprutna relationer hur viktigt det är att låta känslorna komma och gå som de vill. Man slängs omkring i en fors av olika känslor. Ena stunden känner man sig fri som en fågel, befriad från det jobbiga i den tidigare relationen. Man skrattar hysteriskt och en känsla av lättnad och glädje fyller en. För att i nästa sekund förvandlas till en enorm vrede och ilska och slutligen övergå till gråt.
Det är lätt att känna sig som en konstant pms galning vars känslor inte går att styra. Sorgeprocesser fungerar så de går inte att kontrollera. När vi börjar kontrollera hämmar vi oss själva vilket kan leda till en långvarig rädsla att närma oss någon känslomässigt igen. Det är därför viktigt att låta känslorna vara som de är. Då läker man betydligt snabbare.
Genom min och Pärs separation har jag mått ovanligt bra, paniken har inte riktigt kommit trots att jag varit ledsen och arg. Jag reflekterade över det idag och funderade på vad det beror på. Varför har tidigare separationer varit så mycket jobbigare? Efter en stunds reflektion kommer jag fram till att skillnaden från tidigare uppbrott har varit att jag lärt mig av de misstag jag gjorde då.
Misstag som bestod i att inte känna efter. Att jag då levde destruktivt gentemot mig själv. Det onda i själen försökte jag bota genom att rusa omkring, aldrig känna efter. Jag festade mycket och kastade mig i första bästa killes famn. Allt för att föröka komma över och läka det onda. Beteenden gjorde att läkningen blev ännu svårare, att jag mådde ännu sämre. Det skapade meningslöshets känslor och en enorm tomhet. Och i slutändan gjorde det att separationerna blev mycket värre. Genom mitt sätt att leva försökte jag bli någon jag inte är.
Vid en separation är det viktigt att försöka ställa sig utanför sammanhanget och titta på det utifrån. Vad gick fel? Vad kunde ha gjort annorlunda? Var detta en relation som gjorde dig lycklig? När man svarat på dessa frågor blir det lättare att stå stark trygg och med hoppet om kärleken kvar. Glöm aldrig bort vem du själv är, försök inte vara någon du inte är bara för att försöka läka dig själv. Det får dig bara att må sämre. Låt läkningen bli klar innan du kastar dig vidare in i en ny relation annars finns risken att du aldrig läker.
Att titta på andras relationer och se på hur de har det är också ett sätt att läka för mig. I veckan med familjen har jag tittat på mina syskons familjer. Att se dem stå där hand i hand med sin partner och barnen lekande kring deras fötter, inger hopp och ger styrka. Att se dem skrämmer mig inte tvärtom de får mig att längta ännu mera efter den rätta.
De senaste kvällarna har vi haft filmkvällar med feelgood tema, detta för att alla även de små har kunnat få vara med. De 2 senaste har varit romantiska komedier. Jag älskar sådana filmer för det är precis som man vill att det ska vara. Människor som älskar varandra som slits ifrån varandra och som vågar visa att de bryr sig genom att aldrig ge upp. Jag vill ha allt det där, ha en person i mitt liv som inte ger upp direkt. En person som vågar prata, en person som vågar älska. En person som vågar vara romantisk och som inser att romantik föder romantik. En person som precis som mig tror på kärleken och längtar efter den. Att våga visa passion för livet och kärleken. Båda personerna i en relation måste våga lika mycket annars kan obalansen sätta djupa sår.
Jag har aldrig brytt mig om ifall människor tycker att jag är löjlig som älskar romantik och lyckliga sagor. Vet ni varför, därför att jag är säker på att vi alla har drömmar om att det ska vara precis så som på film. Saken är bara att många inte vågar. Kanske borde vi alla se och lära av romantiska komedier. Glömma bort det tramsiga och se sensmoralen i filmerna. Ta ut budskapen som visar att det aldrig är försent, att vi måste våga låta kärleken vinna. Att vid ett uppbrott reflektera och försöka komma fram till var detta beslutet rätt eller fel? Känns det fel så ha modet att våga säga det modet att våga visa sig skör. Människor som visar sin skörhet blir för andra lättare att älska och förstå.
Nu ska jag sluta skriva för denna gång och gå och äta ostkaka och dricka kaffe med familjen. Imorgon kommer fler människor för att fira in det nya året. Riktigt roligt med nyårsafton lämna det gamla bakom sig och börja om på nytt. Jag ska fira här i Delsbo med familj och vänner och efter 12 slaget förmodligen bege mig till Järvsö på en stor fest där det nya året ska firas ordentligt.
Ta hand om varandra därute nu de sista dagarna av 2015.
Lite bilder från julen här i Delsbo<3
