Påskhelgen
Solstekta kinder svalkande av vinden. Vajande vass gungande in mot stranden. Det är tyst här där jag sitter på en klippa nere intill Mälarens vatten och skriver. Det enda ljudet är vågornas skvalp och småfåglarnas något intensiva sjungande. En varm hand på mitt ben och en lugn andning från Mathias som ligger här på filten bredvid. Snart kommer nog snarkningarna för andningen blir tyngre och tyngre. Jag skriver i mitt vita block förhand för att ta med mig datorn ut i naturen skulle jag aldrig göra. Här vill man kunna vara skärmfri. Det är en genuin och härlig känsla att känna pennans lätta tryck mot det ljusa pappret när den sveper fram i en textdans.
Påskhelgen har varit så härlig ute i vårt lilla hus. Delar av min familj kom över på påskbord och vissa stannade och sov över. Igår var vi i Knivsta och lyssnade på mammas avskedspredikningar och firade att hon nu går in i pensionslivet efter många år som präst. Är så stolt över min alldeles egen ljusängel och kärleksarbetare till mamma för det är hon verkligen. Hon sprider så mycket hopp där hon går. Kärleken var påtaglig och väldigt närvarande när hon blev avtackad i de två kyrkorna hon jobbat under de senaste två åren.
Ämnet Bonusfamilj är känsligt
Idag har vi bara tagit det lugnt jag har provat bada för första gången i år. 🙂 Trots att jag är den största badkrukan. Men sen var det lite fusk för jag bar våtdräkt.
Som vanligt känns det så skönt att få skriva här i bloggen igen. Jag har byggt upp ett behov av att få dela med mig av olika erfarenheter till er. Det blir enklare att se saker som det faktiskt är. För jag blir så medveten om att vi alla kan känna igen oss i varandras livserfarenheter särskilt när det gäller relationer. Ämnet som jag tänker prata om idag är väldigt känsligt och därför väljer jag att dela bara vissa saker av respekt för alla inblandade. Det finns ingen anledning att vräka ut allt även fast det skulle vara skönt. När människors hjärtan är inblandade gäller det att dela saker på ett genomtänkt sätt.
SVT serien Bonusfamiljen fick mig att tänka om
När jag var liten eller egentligen också genom nästan hela mitt vuxna liv har jag tänkt mig att jag aldrig skulle vilja träffa någon som redan har barn. När jag dejtat tidigare har jag endast träffat en person som hade barn sedan innan. I den relationen fick jag tyvärr bekräftat alla de fördomar och rädslor som jag alltid haft. Att det skulle skapa stora problem, så vi slutade att träffas redan efter ett par månader. Han var ständigt frånvarande när han hade sin son och stängde ute mig totalt de veckorna. Det kändes som att leva ett dubbelliv, där jag endast var inbjuden i den ena halvan. Kände mig osedd och ledsen av att ständigt bli bortprioriterad.
Har inte velat dejta någon med barn
När jag sprang in i Mathias för snart ett års sedan och han berättade att han hade två barn var min första tanke, hjälp nej honom orkar jag inte dejta. Men samtidigt blev jag väldigt förtjust i honom så det kändes märkligt att inte träffa honom vidare pga. av det. I samband med att vi träffades tittade jag på serien Bonusfamiljen på SVT och mitt i all den misär som faktiskt visas i den serien kändes det plötsligt rätt spännande att ha en egen bonusfamilj. ( ps detta är ingen smygreklam ) För när åren går och man blir äldre är det rätt svårt att träffa någon som inte har barn sedan innan. Det kommer med på köpet och det finns helt olika sätt att se på saken.
Jag kommer aldrig att bli en bonusmamma
För mig har det aldrig och kommer aldrig vara så att jag vill vara en bonusmamma, för det är för mig förknippat med något som kan vara negativt. Barnen har ju redan en mamma så jag skulle aldrig trampa in och låtsas vara en mamma för någon annans barn. Det tycker jag är rent respektlöst. Det är en sak att bry sig om någon annans barn och vilja dem allt väl, samt möta dem på deras vis. Men att stampa in, lägga sig i och styra över någon annans barn når man snabbt en skör gräns. Sedan är det naturligtvis olika för olika familjer och det måste också respekteras. Alla hittar sitt sätt att hantera saker. Svårigheten är att finna den rätta vägen. En väg där ingen behöver bli sårad eller åsidosatt. I början var det väldigt svårt för mig att ens förstå att Mattias var pappa, för vi träffades egentligen bara de veckorna då han inte hade sina barn. Han har en son på 8 år och en dotter på 11 år. Men en av de saker jag tidigt attraherades över var hans omhändertagande sätt, hans trygghet i oroliga stunder och hans sätt att prata om sina barn. Det kändes fort att han var en bra pappa som älskar sina barn. För mig byggde det en trygghet att veta det redan från början.
Jag var livrädd
När tiden gick fick jag börja träffa barnen och det var en stor utmaning för mig. Ärligt var jag livrädd men försökte bestämma mig för att bara vara. Försöka visa dem att jag aldrig skulle vilja stjäla deras pappa ifrån dem. Bemötta dem som vem som helst barn utan något konstlat. Nu har vi träffats lite mer och vi har spenderat hela helger i huset. Det tror jag har varit väldigt bra, för barnen verkar vara lugnare och tryggare med mig och jag blir mer avslappnad. Men vissa dagar när de varit arga, ledsna eller bråkiga som alla barn är har det varit svårt för mig att veta hur jag ska hantera situationen. Det kan vara svårt nog att lära känna en person när man hamnar i en relation och att plötsligt anpassa sig till två till är inte alla gånger så lätt. Ibland kan jag få ren panik av tanken på att vi en dag kanske kommer att bo ihop alla de veckorna då Mathias har dem. För det är väl först då jag får se på nära håll hur det faktiskt är att få en så kallad bonusfamilj.
Det viktigast är att ta det lugnt
Det som är viktigt tror jag är att försöka ta det lugnt, inte allt på en gång. Att gradvis lära känna de små. Att hela tiden påminna sig om att det ligger mycket känslor djupt inne i deras fina små hjärtan när det handlar om föräldrar som separerat. Det är inte alla gånger så lätt att hantera att pappa eller mamma träffar någon ny. Jag som vuxit upp i en familj där mamma och pappa inte någonsin separerade vet inte hur det känns. Men när ett barn är väldigt ledsen, trotsig eller avisande så vet jag att det kan bero på hundra saker och en stor sak är naturligtvis att familjen splittrats. Det betyder såklart inte att föräldrar som slutat älska varandra ska fortsätta vara tillsammans för det gör inga barn lyckligare heller. Men det blir en stor omställning för alla barn vid separationer.
Jag är i alla fall väldigt tacksam för att få träffa någon som har barn som aldrig stänger mig ute, som visar mig och sina barn en enorm respekt. En person som stöttar mig och lyssnar när jag vill rusa och bara strunta i allt. För det är genom det min trygghet i en bonusfamilj skapas. Rädslor kommer alltid att finnas och nya saker kommer att ske där man får ta en situation i taget. Det finns ingen anledning att fly så fort oväntade saker inträffar i livet. Framtiden kan vi inte veta något om utan det är här nu som det gäller att se saker för vad det är. Att krama om det inre barnet i oss och säga det kommer att bli bra. Ha tillförsikt och våga tro att livet blir bra bara vi vågar tro på det. Nu är det dags för mig att sluta skriva för vi ska äta lite middag och sedan basta så mysigt.
Om du har en egen bonusfamilj eller om du haft det så vore jag så tacksam om du kan dela dina erfarenheter och tankar med mig för vet du jag behöver det. <3 Skriv då en kommentar jag läser dem trots att de inte syns här i bloggen.
Varm kram till dig som läser.
Bilder från helgen ❤️
