Vet ni vad jag är helt klart sämst på det här med att vara sjuk. Har legat däckad sedan i måndags, med hög feber och rejält illamående. Influensan har kommit och hälsat på. Tycker att det är så svårt att vara sjuk blir så rastlös. Klarar inte av att ligga i sängen hela dagen, då får jag damp. Så jag försöker kombinera vilandet med att skriva, måla och göra julklappslistor, då mår jag genast lite bättre;) Det är viktigt att jag försöker bli frisk till helgen, för då fyller jag år och vill fira med mina vänner och tvillingsyrran såklart.
Det som är bra med att vara sjuk är att man plötsligt får massa tid över att reflektera och läsa böcker och artiklar på nätet. Det här med att läsa relationspsykologi har alltid varit spännande tycker jag. Så jag har läst en hel del dessa sjukdagar. Har tagit mig tiden att fundera över året som gått. Vad har hänt och hur har saker och ting utvecklats?
En sak som slog mig är hur mycket tid jag lagt på dejting. Inte bara fysiskt utan också rent ytligt genom att chatta på nätet och via olika dejting appar. Från början var det av ren nyfikenhet. Träffade inte så många utan dejtade under längre perioder de jag träffade. När dejtandet inte gick som jag önskade avbröt jag det och lika snabbt kopplade jag upp mig igen på Tinder. För att se ifall någon spännande och rolig person kunde dyka upp. Vips så var jag på dejt igen.
Swipa vänster eller höger 100 tals ansikten passerar i mitt huvud. Ett bedömande och utsållande som till slut fick mig att må illa. Yta, yta, yta visst att det är spännande men någonstans har det skapat en meningslöshet hos mig. Fokuset försvinner när det finns för många möjligheter. Man glömmer till slut bort vem man sagt vad till. När man väl träffar någon har man skräddarsytt sin egen dejtingrustning som gör det svårt att släppa in någon helhjärtat.
Om en person träffar någon den gillar så är det klart bättre att försöka satsa och om det inte går ta en paus. Andas vara med sig själv och släppa allt som har med Tinder, Match eller Happn att göra.
Det är som att leva i en robotvärld en digitaliserad kärleksbubbla som inte existerar.
När mötet med en människa kan avbrytas innan det ens har börjat, då personen valt bort någon endast p.g.a.. en för ointressant profil borde vi se det som en varning. Beroendet som dessa appar skapar är inte bra för oss singlar i längden. Vart tar vår spontanitet vägen, vår förmåga att möta människor direkt där de befinner sig. På affären, krogen på en kurs eller på gatan. Tänk om vi istället för detta swipande kunde gå ut på stan se de vi möter i ögonen. Och våga vara vänliga och ärliga öga mot öga istället.
Jag har aldrig gått fram till någon jag tycker varit stilig på stan och sagt det. Inte ens på krogen faktiskt, trots att mötet med det motsatta könet ute skulle kunna vara så mycket mer naturligt. Än att sitta hemma och glo på en skärm med ansikten och ytliga profiltexter. Men varför inte det?
Många av oss singlar längtar så efter en varaktig relation och detta får oss att kasta oss ut i dejtingdjungeln. Det är inget fel med det, men när man sållar bort personer endast pga. små olikheter i sitt dejtande bara för att det finns så många val, börjar det stjälpa mer än att hjälpa.
Det är viktigt att stanna upp och försöka hitta tillbaka till sig själv. Är jag en person som vill hoppa mellan relation till relation. Eller är jag en person med romantiska värderingar som bygger på tanken om att få ha en livslång kärleksrelation. En relation där man bestämmer sig för att älska varandra och kämpa för sin relation inte avsluta så fort det uppstår en friktion.
Jag är den sistnämnda personer den obotliga romantikern som inte vill hoppa mellan relationer utan som verkligen längtar efter det äkta. Men världen runtomkring mig med tidens dejtingvärld har vilselett mig och sakta försökt förstöra denna bild.
Den har skadat mitt hjärta med sin filosofi om att inget riktigt finns.
Swipa höger eller vänster det är 2015 års taktik för att hitta livslång kärlek. Den filosofin vill jag härmed säga adjö till. Försök inte hjärntvätta mig!! Jag kommer dagligen försöka påminna mig själv om vart jag står i synen på kärlek. Att den finns där och väntar men för att jag ska kunna ta emot den måste jag stanna upp, stänga av all yta och gå ut i verkliga världen för att möta människor öga mot öga.
Stor kram till er alla följare <3
Äntligen har jag fått telefonen lagad. Här en selfie från luciafirandet i söndags 🙂
