”Himlen är oskyldigt blå, Som ögon när barnen är små. Att regndroppar faller som tårarna gör, rår inte stjärnorna för. Älskling jag vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns. Fast tiden har jagat oss in i en vrå, är himlen så oskyldigt blå.”
Solen går ner bakom en spegelblank sjö. Trädkronorna glittrar mot vattenytan och bildar en vacker siluett mot berget bakom. Jag står där barfota i hängselbyxor med en rufsig tofs på huvudet. Det något stickiga gräset kittlas under fötterna.
Jag har målarpenseln i munnen och staffliet framför mig. Tittar på tavlan jag målat. Har svårt att hålla mig för skratt, tavlans motiv ser ut som något jag kladdat ihop som liten. Det går att skymta en siluett av ett träd, resten är mest en sörja av glada färger. Jag känner mig lycklig, tacksam och fri. Jag tar upp en ny pensel och doppar den försiktigt i vattnet. Låter den snudda vid tavlan vet inte varför men jag målar över det gamla motivet. Målar en ale av träd, stora lövträd som svajar sig och böjer sig som i en hälsning ner mot den lilla vägen. Vägen som leder till ett öppet blomsterfält upplyst av solens strålar. Kanske kom denna tavla ur min känsla av tacksamhet där och då, min kärlek till livet. Träden som symbol för den otroliga värme jag känner till alla de människor som jag stött på under livets resa. Människor som på olika sätt har berört mig och fått mig att känna. Människor som var och en har satt sina fotspår i mitt hjärta och som har skapat små egna rum hos mig som dagligen värmer. Vissa står kvar i alen för alltid vissa har vandrat iväg ut mot den stora blomsterängen. Då och då hamnar jag där i alen igen då och då rusar jag ut på ängen och låter klänningen svaja i vinden medan jag tar alla i hand och dansar. Vi har alla våra egna alléer som vi skapar under livets resa. Det är här vi samlar på alla de möten vi gjort och gör. Alla de relationer vi skapar i vänskap och kärlek. Vissa blir ytligare och de kanske alltid finns där på din blomsteräng. Andra blir livslånga stabila som bildar en ale av trygghet ut mot ängen. Hjärta möter hjärta öga möter öga själ till själ vi behöver varandra. Tillsammans kan vi stå emot den hårda vinden vi kan värma varandra i kylan vi kan trösta varandra vi kan älska varandra. Vi kan lyfta och bära varandra genom alen. Vi kan sträcka ner våra trädkronor och omfamna varandra.
Mycket har hänt i mig under de fem veckor som jag varit i Norrland. Naturen får mig att reflektera. Trots att det känns som att jag sprungit på ett snabbt löpband de senaste två veckorna ett band som jag inte har haft chansen att hoppa av då allt varit så intensivt så känner jag mer än någonsin. Minnen har rusat fram i mitt huvud och personer jag inte sett eller haft kontakten med på väldigt länge har dykt upp i mina tankar. Idag dök tavlan med alen upp i mitt minne. Det fick mig att börja fundera på hur häftigt det är att möta människor hur ofantligt viktigt det är med en gemenskap och en sammanhållning. Här möts folk från hela världen du är aldrig ensam alltid dyker det upp nya ansikten, nya historier och tankar. Det blir intensivt när hundratals människor bor i en så liten by och arbetar tillsammans men också mysigt. Det skapar kreativitet och hopp.
I veckan har det hänt massor, intresset för nya året runt hotellet är extremt stort från hela världen så vi har ett galet tryck på tidningar, magasin och tv bolag som vill komma och göra reportage. Så kul men det blir mycket jobb med att styra upp alla besök 🙂 Tänk att det redan är tredje advent. Fin jusltämning här med all snö.
Från den 12- 30 Dec har vi polarnatt här det innebär att solen inte kommer fram men det blir ett annat ljus som är helt magiskt som ni ser på bilderna.
I början av veckan hade vi Blåkläder på besök för en fotografering som jag var projektledare för. Vi åkte hundspann i 23 minus vilken känsla.
Nu tänder vi tredje ljuset.
Glöm inte fina läsare att ta hand om varandra extra mycket nu under juletider.
Krama varandra bry er om varandra ge lite extra kärlek <3<3<3
Nu ska jag iväg och äta en fem rätters ismeny på restaurangen här så spännande har inte provat det förut så blir mysigt att få göra det med alla kollegor så här på advent.
Tack för att ni finns vi ses här i bloggen snart igen.
Kram
