Hur jämställda är dagens kärleksrelationer

Jämställdhetsdebatten är mer aktiv än någonsin och diskussionerna kring ämnet dyker upp dagligen i media och också i sociala medier. Ofta pratas det i de bredare perspektiven och inte alltid i det lilla. Idag vill jag diskutera hur jämställdheten ser ut i dagens kärleksrelationer.

Vem definierar vad ordet betyder och står för i olika sammanhang? Jag tror att vi alla lägger olika värderingar och ståndpunkter i detta. För mig har alltid ordet stått för människors lika värde oavsett vilken kropp man än är född i man eller kvinna. Alla ska behandlas lika och ha samma möjligheter.

Ämnet kan ibland vara känsligt att diskutera och många starka reaktioner på uttalanden kan komma. Jag är ytterst medveten om det, men vill diskutera det ur min synvinkel.

För det första tycker jag att debatten blir löjlig ifall man påstår att män och kvinnor är exakt lika dana, vi vet alla att så inte är fallet. Tänk efter var det så borde vi alla se ut lika fysiskt och fungera exakt lika psykiskt vilket vi inte gör. Vi har också olika förutsättningar vilket inte bara beror på vilket kön vi har utan naturligtvis också påverkar vår miljö och livsval enormt. Men om vi då utgår från att det finns många olikheter mellan könen, så ska vi ändå behandlas lika. Inte placeras in i fack eller buntas ihop för mycket.

Under de senaste åren har jag analyserat och funderat mycket på varför jag som kvinna många gånger behandlats på sätt som jag inte tycker är okej. Är det för att jag är för flamsig, för att jag klär mig kvinnligt eller för att jag utstrålar öppenhet? Älskar att chocka vissa män jag möter som behandlar mig fel genom att direkt tala om det för dem.

Exemplen kan göras många, män som vägrar ta mig i handen vid möten. Som talar om för mig att de tycker att jag är vacker eller som försöker bjuda ut mig. Utan någon som helst respekt eller tanke på vilka obehagskänslor det väcks i mig. När man blir felbehandlad vare sig man är kvinna eller man är det viktigast att man vågar säga ifrån. Sätta ner foten och säga stopp nu räcker det.

Dagens föräldrar har ett stort ansvar för sina barn att de tidigt ska få lära sig vad ordet respekt för sin medmänniska innebär. Att det är okej att män och kvinnor är olika. Att olikheterna är något fantastiskt fint och att vi ska låta det vara så. Men att olikheterna inte ska sammankopplas med osunda värderingar som innebär att någon blir kränkt eller åsidosatt. Får dagens barn tidigt lära sig det förändras vår värld kanske sakta till en bättre.

Men hur ser det egentligen ut i dagens kärleksrelationer?

Jag utgår i denna diskussion enbart utifrån mina erfarenheter från mina tidigare relationer samt dem jag mött och vänner omkring mig.

I mina relationer har jämställdheten faktiskt alltid funnits där, en respekt och kärlek tillvarandra som gjort att vi alltid hjälpts åt med det mesta. Däremot kan många vardagssysslor ha delats upp på ett typiskt traditionellt kvinnligt och manligt sätt.

Detta gäller inte hushållssysslorna som vi delat på, utan snarare att vi haft olika intressen som gjort att vi tagit ansvar för olika uppgifter automatiskt. Jag har alltid älskat att inreda och göra fint i hemmet, därför har jag tagit det ansvaret då mina partners inte tyckt att det varit det roligaste. De har i sin tur samtliga intresserat sig för teknik och prylar så de har fått koppla ihop el, lagat bilar och kanske snickrat mer än vad jag gjort, som inte riktigt haft det intresset. Uppdelningen av sysslor i hemmet ser såklart olika ut för olika par, vilket jag tycker ska kunna vara så. Det viktigaste är att man pratar om saker och hjälps åt så att arbetsbördan inte blir för hög åt något håll.

Problemet i mina relationer, som varit ett irritationsmoment, i alla fall i några av dem är att jag inte blivit riktigt betrodd när jag någon gång kommit hem och varit ledsen efter att jag fått en sliskig kommentar på tunnelbanan eller på stan. Kramen och förståelsen som jag hoppats på har aldrig kommit, utan snarare har följdfrågor direkt kommit som ex.

” Hade du på dig den där klänningen?”

”Flamsade du?”

”Log du mot dem, var det därför de pratade med dig?”

Dessa kommentarer har alltid fått mig att gå i taket och koka sönder inombords, av kränkning över att inte bli betrodd. Vad som legat i grunden för dessa motfrågor tror jag varit en rädsla hos mina partners att jag skulle dra alla män över en kam att jag anklagade dem och inte de som sagt de kränkande kommentarerna. Det enda jag behövt där och då var en förståelse.

Svårigheter i relationer att inte bli betrodd och att partnern känt sig påhoppad trots att denne inte varit inblandad, är väldigt vanligt. Liknande historier har jag hört av många av mina tjejkompisar.

Ämnet är känsligt och jag tror att många gräl skulle kunna undvikas ifall männen vågade ta in ämnet utan att känna sig kränkta själva. Grunden är trots allt att vi alla ska göra en skillnad för jämställdheten och ett steg är naturligtvis att båda könen försöker förstå varandras strävan och motgångar i detta. För någonstans tänk efter, finns det väl ingen som gillar sliskiga kommentarer och påhopp.

Andra olikheter som uppkommit i mina relationer som jag också vet är vanligt bland mina vänner är livliga debatter kring ämnen som porr och andra grovt sexistiska reklamer och filmbudskap som vi dagligen blir matade med. Ämnet verkar vara väldigt ömtåligt och många har extremt svårt att prata om det. Jag tror att det är otroligt viktigt att kunna prata med sin partner kring allt, för att slippa konflikter och sårade känslor. Som kvinna när du dagligen blir påhoppad som ett vandrande sexobjekt, väcker vissa saker otroligt starka känslor och obehag som måste kunna diskuteras. Pratar man om saker och försöker förstå varandra blir kommunikationen så mycket enklare. Ibland får jag en känsla av att det är tabu för dagens män att visa känslor och åsikter kring dessa ämnen. En samhällshets där männen tidigt får lära sig att de ska var mer sexuellt drivna. Att det naturligaste i världen är att män konsumerar porr och annat sexuellt förnedrande material. Att normen pekar på att de som inte gör det är de som är konstiga och sticker ut istället för motsatsen. Jag vet att många män har så mycket mer åsikter än vad de många gånger vågar tala om. Det handlar inte om att alla måste vara stöpta i samma form och tycka likadant. Utan det jag vill framhäva är vikten i att kunna prata och diskutera med sin partner varför man tycker och vill vissa saker. Stå upp för sina åsikter helt enkelt.

Hur ser det ut i era relationer? Är de jämställda? Känner ni igen er i det jag skriver?

Kommentera gärna och dela med er av era erfarenheter och åsikter. <3

Nu måste jag avsluta ska iväg och käka tapas med några vänner.

Här bilder från veckan som gått.

I onsdags åkte jag och min vän Alex på roadtripp.

Linköping-Göteborg-Vänersborg-Steninge-Halmstad. Vi hälsade på vänner gick på loppisar stannade på små fik och firade midsommar vid havet i Steninge i 3 dagar.

Härlig minisemester med nya bekantskaper och fina minnen.

 

image-6 image-7 image-4image-5image-3
image-8

 

Önskar er alla en skön kväll!!

 

 

 

 

 

 

Please follow and like us:
error

1 kommentar

  1. Eva
    ·

    Hej Greta! När jag läser kommentarerna som du fått av män när du berättat att du känt dig illa behandlad år jag känslan av svartsjuka? I alla fall en del. Tror på stenåldersbeteende ibland hos män:-)

    Svara

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.