Relationen börjar först när passionen lagt sig.
Varför är då frågan hur man träffas viktigare en frågan vad hände sen?
Vita äppelblommor mot en grön kvist. En ljummen halvmulen Stockholmskväll. Frisk luft strömmar in från den franska balkongen och jag sitter uppkrupen i soffan iklädd en ljus mjukisdräkt. Med det turkosa stora skrivblocket med gula tulpaner i högsta hugg. Den ljusgula kulspetspennan känns skön mot det hårda pappret. Orden kommer, meningarna byggs och sakta sakta öppnas min inspiration upp igen att få skriva. Det här inlägget kommer att bli lite längre än vanligt då jag vill börja berätta om de senaste veckorna och sedan ta upp ett spännande relationsämne. Vill inleda med att öppna upp mina tankar och funderingar, prata om den jobbiga, hårda och trötta tid som varit sedan jag sist skrev. Prata om att ljuset, glädjen, inspirationen, kärleken, skratten, kreativiteten ja allt som får mig att må bra, nu är på väg tillbaka.
Som jag berättat för er tidigare så har mycket hänt i mitt liv som fått mig att bli väldigt, väldigt trött både fysiskt och psykiskt. Lång och hård arbetsperiod i Norrland, terrorattentatet i stan, infektioner ja allt har gått i ett och jag har kämpat hårt. Hårt för att återhämta mig har gjort allt för att finna vila. Ätit medicin mot mina infektioner, ätit lugnande för att kunna sova utan mardrömmar och oro. Har stoppat alla måsten, sagt nej till allt jag inte orkat. Har umgåtts mycket med mig själv och bara varit. Läst böcker, lyssnat på inspirerande sommarpratare promenerat längst med Vinterviken och sovit i massor.
Förra veckan fick jag ett litet bakslag i mitt tillfrisknande när jag vaknade en morgon av att hela världen snurrade. Mina möbler i rummet skrivbordet, stolarna ja allt snurrade runt som i en stor orkan upp mot himmelen. Hårt tryck över bröstet och en enorm panik och obehagskänsla. Som tur är var min tvillingsyster hemma så jag skrek på henne. Märkligt hur hjärnan fungerar blev rejält rädd. Hann tänka så många tankar under tiden allt snurrade och jag höll ett krampaktigt tag i sängkanten. Tänk om jag dör nu, tänk om livet skulle sluta nu en måndag… nej nej. Hjärnan fungerar inte som den ska när man för en stund tappar kontrollen. Jag fick åka in till SÖS akutmottagningen och hamnade tio timmar på hjärtavdelningen. Där tog de massa prover på hjärtat och konstaterade snabbt att det var ok. Sedan blev jag slängd på en brits fram och tillbaka för att läkaren ville se ifall jag kunde ha kristaller i öronen. Mycket riktigt så fick jag ett rejält yrselanfall när hon skakade mig. Då hon inte fick ihop allt ville hon att jag skulle göra en hjärnröntgen också för att se så att ingen blodpropp varit. Hjärnan var fin, sådan otrolig lättnad att få lämna sjukhuset efter så mycket oro och veta att jag bara hade kristallsjukan. Skulle vilja tacka min underbara läkare att hon tog hand om mig så fint att hon lyssnade tog min rädsla på allvar och var så omhändertagande. Funderar på att skicka henne en present för att hon ska förstå att det betydde så mycket för mig. Senaste veckan har jag varit väldigt yr och illamående världen har gungat, men efter att jag behandlats så är äntligen det mesta borta. Känner en väldig tacksamhet för livet för allt omkring mig, för våren, för alla vackra människor, för att hälsan börjar återvända. Vi ska aldrig glömma livets skiftningar när det känns som jobbigast påminna oss om att tiden då allt känns lätt och härligt återvänder bara vi vågar hoppas att vi vågar be om hjälp och framför allt att vi lyssnar på vad kroppen säger till oss.
Idag vill jag ta upp ett nytt relationsämne.
Hur överlever man dagens moderna relationer, har vi förstörts av de romantiska historier vi växt upp med?
Vad gör alla de filmer, böcker och sagor med oss när de ALLTID pratar om den blixtrande förälskelsen. Vad händer med oss när den viktigaste delen försvinner. Vad händer sen? Hur fick de kärleken att fungera när allt var bestämt när de kanske rentav gift sig och det verkliga livet började? Hur får man en relation att hålla i längden genom livets vändningar.
I senaste avsnittet av Babel reser programledaren till England för att träffa den bästsäljande författaren Alain De Botton som nyligen släppt sin nya roman ”Kärlekens väg ” Alain vill gå emot den traditionella kärlekstanken iden om romantiken som vi blivit matade med sedan mängder av år genom filmer och inte minst genom alla rosaskimrande Disney sagor. I början av intervjun kände jag mig skeptisk rent av lite irriterad och tänkte vad är det här för grå och kärleksdödande roman han ska släppa? Det är väl inget fel med blixtrande förälskelser och sagor med lyckliga slut. Men ganska kort in i intervjun började jag gilla hans resonemang. I inledningen av boken skrivet Alain de Botton
” Kärlekshistorier börjar inte när vi fruktar att en person kan vara ovillig att träffa oss igen, utan när personen kommer till insikt om att den inte har något emot att träffa oss jämt; inte när personen har alla chanser att fly utan när den har avgett ett högtidligt löfte om att vilja ha oss för resten av livet. Vår uppfattning om kärlek har kapats och fördunklats av de första kaotiskt gripande stunderna. Vi har låtit våra kärlekshistorier ta slut alldeles för tidigt. Vi tycks veta på tok för mycket om hur kärlek börjar, och förskräckligt lite om hur den kan fortsätta. ”
Hans resonemang tog tag i mig och fick mig att börja fundera. Det han sa lät så logiskt och enkelt klart att det är så. Så många gånger jag gråtit över relationer som tagit slut så många gånger jag har tittat och tittat på romantiska filmer och sagor som gjort mig glad, men samtidigt har det skapat en bild i mitt medvetna som inte alla gånger stämmer överens med verkligheten. Jag kommer aldrig sluta älska romantik jag kommer aldrig sluta titta på kärleksfilmer men däremot kommer jag börja tänka mer på fortsättningen. I hans roman skriver han en fin skildring av den relation som börjar efter att passionen lagt sig. Boken köpte jag i förra veckan och har nästan läst klart den. Välskriven och mycket psykologiskt bra bok därför att han gå in på detaljer som kan verka vara tråkiga men som är så viktiga att se till att lära sig av. Förhoppningsvis kommer hans bok väcka en debatt som leder till att fler tar upp ämnet och går direkt till kärnan.
Kanske ska vi redan i dejting stadiet när vi träffar en person för första gången våga berätta om våra galenskaper. Visa vem vi är på en gång tala om för den vi träffar att det här har du att vänta dig. Istället för att på ett konstlat sätt låtsas att vi är normala. För både du och jag vet om att det inte är sant. Vi har alla galna sidor som förr eller senare kommer visa sig. Som vi kanske inte är stolta över som vi försöker vänja oss av med men som ändå är en del av oss. Gör vi det tidigt så behöver inte passionen dö ut och kärleken slockna när relationen börjar bli allvarlig. Vet ni vi borde införa relationskunskap som skolämne ta upp allt psykologiskt som sker. Hjälpa samhället att på sikt minska antalet skilsmässor och få fler långvariga relationer lära oss tidigt vad det innebär att leva lyckliga i alla sina dagar. Alain de Bottons bok kan vara en vändning tänk om! Jag tänkte om direkt när jag läst den. Tips till alla därute köp boken en bra investering.
Tack för att ni följt med så här lång i bloggen brukar sällan skriva så här långa inlägg men idag ville jag göra det. Nu ska jag ta en kvällspromenad och plocka några vita blomsterkvastar sedan titta på Skam.
Vill avsluta med att ge dig fina läsare en varm stor kram det är du värd.
Tack för att just du finns <3
Här är hans bok vackert omslag
Råkade köpa fel hårfärg i veckan ser ut som en 90-tals barbie med plasthår;) Tur att det går att färga om
För några helger sedan överraskade vi mamma på hennes födelsedag med övernattning & Spa. Fantastisk helg med hela familjen <3
Älskar Trosas rara kaffe ställen längst med ån. 
