Fredagen som förändrade allt <3
Tacksamhet skuldkänslor och kärlek, känslorna fullkomligt väller över. Mina tankar går till de anhöriga och till de drabbade. Varför klarade jag mig? Varför tog jag upp telefonen när sms kom? Varför hade jag änglavakt? Varför hann jag vända så nära från att se allt, ett par steg till och jag hade hamnat mitt i allt? Hur kunde Drottninggatan som jag en timme innan passerat nu vara en katastrofplats? Frågorna snurrar runt i mitt huvud. Frågorna och tankarna tar inte slut.
Vi är många som fått uppleva denna hemska dag. Många vars liv för alltid kommer att vara förändrade. Men mitt i mörkret där jag och hundratals befann oss i fredags fanns så mycket värme och medmänsklighet. Människor från alla världens hörn i alla åldrar alla blev som en stor familj. Tog varandra under sina vingar. Tröstade stöttade och hjälpte. Mörkret lystet upp rädslan lättade. En stad i sorg där alla blev enade. En stark kärlek för sin stad sitt land och sina medborgare. Min största rädsla inträffade i fredags en dag med minnen som aldrig kommer att försvinna. Men också en dag där ljuset övervann mörkret med all den otroliga kärlek som fanns omkring mig.
Söndag 9 april 20.00
Slöjmolnen lägger sig mjukt över den solstänkta kvällshimlen utanför balkongen. Det är en vacker kväll, tårarna strömmar ner för mina kinder och jag kan äntligen känna mitt hjärtas slag igen. Har varit som inkapslad sedan det fruktansvärda i fredags. Allt har varit som en mörk dröm som jag vandrat omkring i täckt av en ballong som inte velat spricka. Har förgäves försökt väcka mig själv. Världen utanför har sett ut som förut men ändå har den inte varit som förut. En tomhetskänsla och en enorm trötthet. Natten till i fredags hade jag svårt att sova, av någon anledning vaknade jag en gång i timmen och kände mig orolig. När jag så äntligen somnade väcktes jag tidigt av solens varma strålar mot min panna. Klev upp åt frukost och kände mig glad. Glad och tacksam för det vackra vårvädret. Då jag varit ledig en tid för att vila kände jag att denna dag skulle bli bra. Jag skulle träffa vänner dricka vin och njuta av att det var fredag. Tog på mig min favoritblå klänning små svarta lackskor mina ljusa solglasögon och tog tåget in till city. Helgglada människor överallt på shoppingtur på Drottninggatan staden strålade i vårsolen. Jag gick och testade vårkläder i Gallerian, strosade runt bland butikerna ett tag. Sedan tog mig till Swedbank vägg i vägg med Gallerian för att sätta in peng klockan var då 14.50 när jag kom fram till kassan sa kassörskan åt mig att de tyvärr inte kunde ta emot kontanter just nu. Men gå till Åhléns på Drottninggatan sa hon på nedreplan finns en insättningsautomat.
Kliver ut från banken går runt hörnet, där och då kommer livet att förändras
15.03 det plingar till i telefonen utanför Gallerian där jag precis passerar. Hör ljudet men tittar först inte på telefonen utan styr stegen mot Åhléns. Solen värmer mitt ansikte och luften känns klar. Det är mycket folk i rörelse denna dag. Passerar in mellan byggställningarna strax innan Kulturhuset. Det plingar till i mobilen igen, denna gång tittar jag på meddelandet det är min bror som skriver.
”Älskade familj ingen av er är på Drottninggatan i sthlm just nu hoppas jag??? En lastbil kör in bland människorna där och in i Åhléns. Hoppa av ifall ni åker tåg. Gå bort från folkmassor.”
Jag fortsätter att gå en bit till men stannar till och läser meddelandet igen. Känner en kall kår gå igenom kroppen. Ringer min bror och utbrister
Skojar du varför skickar du sådana konstiga sms?Min brors röst är hög och skärad
”Men vad är det du inte fattar spriiing därifrån NUUU förstår du inte att det skett ett attentat det kommer kunna hända mer saker ta dig därifrån”
Den soliga fredagen förvandlas plötsligt till en mardröm. Rädslan slår ner som en blixt genom min kropp, mina ben blir som gelé. Ser folk komma springande hör sirenerna tjuta från alla håll ser helikoptrarna hovra över. Springer bort mot Kungsträdgården. Hundratals människor överallt. Är så chockad och paralyserad så min hjärna inte funkar får blackout . I den stad där jag bott så länge hittar jag inte längre det enda jag tänker är att jag måste bort. Bort från alla människor men vart. Strandvägen är min första tanke men då det är så mycket folk får det mig att bli ännu räddare. Jag springer ut mot Nybrokajen in mellan gränderna irrar runt samma område runt runt. Ringer en vän vet inte vart jag ska min vän försöker tala lugnt med mig, gå in någonstans leta upp ett hotell. Lägger på luren för att försöka fokusera tar en liten gata in springer en bit till blir stående och stirrar. Chocken är konstig för det är som att mina ben inte vill gå framåt är helt skakis. Ser ett hotell går mot det in i Lobbyn. Blir stående i hallen hela jag skakar en kvinna kommer ut från hotellet och kommer direkt fram till mig. ”Hur är det” Hennes röst får mig lugnare.
”Jo ingen fara” säger jag.
Hon kommer närmare och säger
”Jag ser på dig att du är skärrad kom in och sätt dig”
”Vill du ha något varmt att dricka?”
Sätter mig längst in på hotellet, lobbyn är då ganska tom. En äldre man sitter vid min högra sida och skriver på sin dator. Ett yngre par kommer in de ser också skärrade ut. De talar finska med varandra. De berättar för mig att de precis anlänt till Stockholm de säger också att de befunnit sig på NK när kalabalik utbrutit och alla har rusat därifrån. De har precis som jag försökt ta sig en bit bort. Min telefon ringer konstant familj och vänner som vill veta ifall jag är i säkerhet. Några sitter längre bort och tittar på livenyheter i sin mob. Hör reporterns rädda röst berätta vad som just nu sker på plats. Utanför fönstret ser jag polisbil efter polisbil passera. En svart stor vanbuss åker förbi med öppna dörrar i den sitter några svartklädda poliser med hjälmar och stora vapen. Det är som att befinna sig i en film, en krigszon. Jag blir kvar i hotellobbyn i sju timmar är ensam men har okända gäster och en enorm gullig och omhändertagande personal som tar hand om oss så fint. Att följa nyheterna via sociala medier och nyhetsappar gör allt mer surrealistiskt. Terrorn i vårt lugna land. Blir sittande och bara stirrar ut i timmar. Det är som att chocken gör mig helt tom, handlingsförlamad. Jag vågar inte gå ut vägrar livrädd för vad som skulle kunna hända, livrädd för att inte hitta hem. Under timmarna på hotellet hinner jag kontakta alla vänner och familj för att se att de är i säkerhet. Enormt vad en sådan här händelse för människor samman. Möter ett amerikanskt par som sätter sig vid mig och börjar prata. De kom precis till Sverige och hade blivit tillsagda att åka direkt till hotellet pga. riskerna. För dem som reste mycket var det ofattbart att något sådant här kunde hända här i Sverige de ställer mängder av frågor och verkade väldigt oroliga. När mörkret börjar falla utanför och klockan närmar sig nio på kvällen har jag svårt att hålla ögonen öppna. Är så fruktansvärt trött mentalt. Min ex pojkvän kommer och hämtar mig med bil är så tackam för det hade försökt få tag på en taxi bil flera timmar. Han skjutsar mig genom en tom stad. Förutom alla poliser som åker runt runt och strosar längst med gatorna. Kunde inte känna igen min stad, hemma var plötsligt borta. En fredag som alltid kommer att förändra mitt liv.
Men idag på söndagens när jag ser manifestation där 27000 personer samlats för att sluta upp och hedra offren på Sergels torg via min mobil är jag plötsligt tillbaka i min trygga stad Stockholm. En stad där vi tillsammans går emot allt hat och allt mörker. Där vi tröstar stöttar och bär varandra, där det onda ALDRIG ska få besegra det goda. Nu börjar arbetet att bearbeta och försöka komma tillbaka till det normala. Inte låta rädslan ta över utan försöka minnas all den kärlek som finns omkring oss. Be för de anhöriga och skadade och aldrig glömma hur tacksamma vi ska vara för den fantastiska insats som polis, räddningspersonal, sjukvårdpersonal och privatpersoner gjorde under fredagen och hela helgen som gått.
Tack för att ni läsare finns i mitt liv. Tack alla vänner, bekanta och familj som hört av er. Tack till personalen på Radisson Blue Hotell på Nybrokajen som tog så fint hand om mig och andra.
<3<3<3<3
Mörkret övervinner aldrig ljuset
Foto/: TT NYHETSBYRÅN
