En fin helg lider mot sitt slut. Ljusen är tända middagen är i ugnen och jag sitter och skriver på ett reportage. Men först vill jag dela med mig av en krönika som jag skrev i veckan. Ämnet känns viktigt att tänka på så här i höstmörkret när det är lätt att se det jobbiga i tillvaron istället för att fokusera på allt bra vi har. <3
Krönika 2015-11-03
Ibland kan jag förundras över hur mycket människor i min omgivning klagar på allt jämnt. Ofta handlar klagomålen om petitesser små saker som de hänger hela sin tillvaro på. Vi har alla fått möjligheten att skapa våra egna liv, en gåva som många lätt kan glömma. Omständigheterna omkring oss kan få oss att tvivla och känna meningslöshet. Det är otroligt svårt det där att styra sitt liv i rätt riktning. Ni har säkert hört ordspråket ”Det är inte hur vi har det utan hur vi tar det” som gör oss till de överlevare vi kan vara. Det ligger mycket styrka i det ordspråket.
Det kan vara lätt att glömma allt de underbara som finns omkring oss. Vårt vackra land, de fina vännerna, de otroligt söta barnen eller gåvan att få gå till ett arbete varje dag och ha mat på bordet. Vi kan hjälpa varandra genom att säga STOPP! Nu räcker det istället för att fokusera på vad du inte har eller vad du inte lyckats med så försök fokusera på motsatsen. Vi har ju alla lyckats med otroligt mycket i livet, varför inte lägga ner tid på det istället. Ta ansvaret för sitt eget liv.
Under Allhelgona helgen var jag i Hälsingland på besök. På lördagskvällen gick jag på minnesgudstjänsten. Kyrkan var fullsatt av människor som tillsammans ville sörja och minnas de som lämnat oss under året. I all sorg fanns det ett hopp och en samhörighet som fick mig att fyllas av värme. Efter gudstjänsten fann jag en bok på ett bokbord längst ner i kyrkan. Det var en tunn bok som hette. Det är aldrig kört skriven av Kristina Reftel.
Av någon anledning föll min blick direkt på denna bok, trots att det låg ett 50 tal till där. Det var något med bokens titel som väckte mitt intresse. När jag öppnade första pärmen gick det inte att sluta läsa, allt var så talande och starkt på nått vis. Korta berättelser om människors livsöden och dilemmor som berörde mig starkt. En berättelse fastnade extra mycket den hette Behåll gaffeln! Berättelsen handlade om en kvinna som precis fått beskedet av sin läkare att hon endast hade tre månader kvar att leva. Bara inledningen fick mig att rysa. Kvinnan började ordna med alla förberedelser för sin egen begravning. Vilka psalmer skulle sjungas vilka kläder ville hon bära och vilka texter skulle läsas. Sedan gick hon igenom allt med prästen. På slutet av deras samtal berättade hon att det var en mycket viktig sak som hon önskade. Hon ville begravas med en gaffel i handen.
Prästen hade svårt att dölja sin förvåning och frågade därför kvinnan.
– En gaffel, får jag fråga varför?
Kvinnans svar berörde mig starkt.
– Jag har varit på många olika middagsbjudningar i mitt liv, och jag har alltid tyckt bäst om de gånger de den som dukat sagt. ”Du kan behålla gaffeln”. För då visste jag att något ännu bättre var på väg. Inte bara glass utan något rejält kanske paj. Jag vill att folk ska fråga sig: ”Vad är poängen med gaffeln?” Då kan du förklara för dem att de också ska behålla gaffeln. Något bättre är på väg.
Jag kommer alltid ha kvar kvinnans berättelse i mitt hjärta och när allt känns jobbigt ska jag försöka plocka fram den minnas le och tänka, livets gåva är oändlig om jag en ska få leva endast en kort stund här på jorden.
Det är bokstavligt talat aldrig kört. Vägen finns där bara vi skingrar mörkret.
Det finns två sätt att leva.
Det ena är som om ingenting vore ett mirakel.
Det andra är som om allt var ett mirakel. Albert Einstein
Avslutningsvis vill jag utbringa ett fyrfaldigt leve så här på Fars dag. Vad vore världen utan alla er underbara pappor. Hipp Hipp Hurra Hurra Hurra. <3
