Första hemliga kyssen bakom kamerorna

 Mitt starkaste minne från inspelningarna är min och Pärs första kyss. Då jag lagt upp en plan för att lura kamerorna. 

Tidig morgon, springer i ösregnet mot tunnelbanan. I hetsen hittar jag inget paraply när jag lämnar hemmet. Men just idag gör det inget. Vad spelar det för roll att bli blöt? Regnets urladdning känns skönt efter alla soliga varma dagar. Det är som att himlen behöver få gråta ut och rensa upp efter sommarens ansträngning. Tunnelbanevagnen är överfull av blöta och en aning irriterade människor. Det är så trångt så att jag har en kvinnans ansikte kind mot kind nästan. Vissa dagar skulle jag drabbas av panik av just denna anledning. Stadens kompakta inträngda känsla. Men just idag bryr jag mig inte.  Känner mig harmonisk och stark. Det är måndag och en spännande vecka ligger framför mig.  Livets pussel börjar falla på plats. Min kropp börjar må bättre. Jag har precis börjat läsa en kurs i journalistik, vilket känns utmanande och roligt då jag länge velat utveckla mitt skrivande. Min boendesituation har löst sig och det känns väldigt bra att vara sambo med Pär. Just nu har jag ingenting att störa mig på helt enkelt. Hoppar av vid Karlaplan och styr mina steg mot samtalscentret. Jag har gått i samtalsterapi de senaste månaderna en gång i veckan. Och det är bland det bästa man kan göra. Varje gång när jag lämnar terapin har jag lärt känna något nytt hos mig själv. Nya sidor som jag aldrig sett eller förstått att jag haft. Jag är säker på att vi alla behöver gå i terapi någon gång i livet. Istället för att samla på oss saker och lägga det i en hög inom oss. Så är det bättre att tömma högen då och då.  Tänk hur det ofta ser ut i hemmet, i varje låda har man tusen olika saker som inte behöver ligga där. Saker som stressar och irriterad och saker som man dagligen stör sig på men inte tar sig tid att slänga och göra sig av med. Samma sak gäller själen. Vi behöver alla en rensning då och då helt enkelt. Eftersom att tillvaron för många idag innehåller så många måsten, är det lätt att glömma bort sin egen själ. Istället fokuserar vi på vår karriär, familj eller vänner. Jag har insett att desto bättre jag mår ju mer kan jag faktiskt finnas där för alla andra som jag älskar helhjärtat. När man i perioder inte mår så bra så blir det svårt att ta hand om sina nära och kära, då orken inte finns där.

 

Helgen har jag och Pär spenderat i torpet i Småland. Mycket fin helg tillsammans med Pärs mamma och hennes man. I söndags fick vi besök av tidningen Året Runt som ville ha med oss i sin reportageserie. Så möttes vi. Fantastisk fotograf och journalist som vi spenderade 2 timmar tillsammans med.

image-103

Under intervjun kastades jag tillbaka till inspelningen och känslan och tankarna som var då.  Massa minnen flög genom huvudet. Ett av dem är mitt starkaste minne av inspelningen och det var min och Pärs första kyss. Under inspelningen av program 5, det avsnittet där fågelincidenten inträffade. Var jag uppriktigt upprörd och irriterad på Pär som konfronterat mig i bastun. Där han frågade varför jag reagerade så starkt på olyckan med fågeln. Samt uttryckte sig klumpigt med kommentaren att jag betedde mig som EN LITEN FLICKA!  Jag minns hur jag kokade av ilska när han sa så. Men samtidigt kände jag en väldig dragningskraft till honom efter att vi rett ut det hela. På kvällen lämnade jag mitt hus och gick ner till mina kandidaters hus. Jag hade lagt upp en plan;) Knackade på hos dem och frågade Pär med en barsk röst. Får jag följa med dig ut när du går till intervjubåset? Jag måste få prata med dig nu. Pär såg lite små skrämd ut, antagligen för att jag lät så bestämd.  Han var helt säker på att jag ville ge honom en utskällning pga. fågelincidenten. Men min plan var en helt annan;) Eftersom att jag visste att den enda platsen det inte fanns kameror på var emellan deras hus och intervjubåset. Var min plan att få några minuter ensam med Pär just denna sträcka. Vi promenerade bort mot båset. Så fort vi kom in i mörkret där jag visste att ingen kunde se. Tog jag tag i Pär och tryckte upp honom mot ett träd och kysste honom. Minns att fjärilarna i min mage och värmen i kyssen skickade ett lyckorus genom min kropp. Pär såg förvånad med glad ut. Sedan skildes vi åt direkt. Den kyssen glömmer jag aldrig. Vi höll det hela hemligt under och efter inspelningen. Anledningen var därför att jag sagt innan att jag inte skulle kyssa någon av killarna för att det skulle skapa intriger och ledsamheter. Jag ville ge alla samma chans. Men kyssen är inte något jag ångrar, den kommer alltid finnas kvar i mitt minne. Och jag kommer att kunna plocka fram det, den dan då jag och Pär  kanske har det jobbigt och då vi behöver påminna oss själva om varför det är han och jag. <3<3<3

image-104 Lite bilder från helgen. image-105Önskar er alla en skön måndag<3<3<3

Please follow and like us:

9 kommentarer

  1. Emmeli Gilstring
    ·

    Hm! Jag kommer ihåg när jag såg det avsnittet. Jag tänkte såhär: Efter det och innan valet hände det något som man inte fick se. Jag tyckte liksom att det fattades nåt däremellan. Aha 😉

    Det måste vara häftigt att ha sina första möten inspelade. Jag har önskat att man kunde få gå tillbaka och se allt det där som var i början, som genom en kameralins. Blickar och allting. Minnena bleknar så fort tycker jag.

    Svara
    1. Greta Tidholm
      ·

      Hej fina Emmeli:)
      Haha vad kul att du kommer ihåg avsnittet, och att du kunde se att vi döljde något;) Ja det är en lyx att ha sitt första möte inspelat, inte så många som får den chansen att gå tillbaka och titta på det inspelat. Däremot kan man försöka återkskapa de minnen man har för att minnas utan att det är inspelat. Hoppas att allt är bra med dig, var så länge sen sist. Stor kram kära du.

      Svara
  2. Felix
    ·

    Vill du utveckla ditt skrivande ännu mer? Styckeindela! 😉

    Svara
    1. Greta Tidholm
      ·

      Hej Felix,
      Haha absolut jag vet att jag har en förmåga att glömma det ibland;) Något jag ofta får höra. så det är bara att försöka ändra på det.

      Svara
  3. karlekskrank.skilda.nu
    ·

    Ååå men det var ju så hemskt där i bastun. Jag är full av beundran över att du klarade av att kyssa honom efter det. Själv hade jag tänkt: Jaha han tycker jag är fånig, det här var slutet på allt, ajöss.

    Svara
    1. Greta Tidholm
      ·

      Haha förstår vad du menar:) Jag var riktigt irriterad på honom, men attraktionen tog överhanden efteråt. Då vi pratat igenom incidenten. Det var fler fina möten mellan oss än det dåliga i bastun som jag tänkte på vid kyssen:)

      Svara
  4. Malin
    ·

    Håller med om att terapi är bra och ett måste vissa stunder i livet.
    Jag gick till min första när jag träffade min man. Nu 14 år sen. Jag är övertygad om att vi inte klarat oss så bra som vi gjort. Jag tror inte ens vi varit tillsammans utan min terapi. Jag mina så väl vårt första bråk. Och tack vare terapi reagerade jag helt annorlunda än jag gjort i tidigare relationer.
    Lycka till med ert liv tillsammans. Och jag minns också det avsnittet.

    Svara

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.